Svensk Läraretidning: 1894

322

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 26

nämligen inom de olika inspektionsdistrikten sällan lägre än 35; där de förekomma talrikt, är det nästan alltid betydligt högre; i några distrikt är medeltalet öfver 60. Flera mindre skolor i Skånes bördiga trakter så väl som i Norrlands rikaste sågverksbygder uppgifvas hafva 70, 80, ja, ända till 120 barn. Om en trakt i mellersta Sverige säger inspektören:

I en del af socknen, som väl är den allra tätast befolkade ligga i en cirkel med mindre än | mils radie fem mindre skolor med tillsammans 272 barn (i medeltal 54).

Om Helsinglands mindre folkskolor yttrar därvarande folkskoleinspektör:

En stor del af dessa mindre folkskolor återfinnas i skolområden, som efter ortförhållanden visserligen icke kunna sägas vara aflägset belägna, enär de utgöra delar af den egentliga, sammanhängande, mera folkrika bygden och i intet afseende skilja sig från de skolområden, som redan hafva egentliga folkskolor.*»

Att deras barnantal är så stort, att det nödgar till hvarannandagsläsning, är ingenting ovanligt. Till och med ambulerande mindre skolor med hvarannandagsläsning förekomma på många ställen, äfvenså am-bulering på 3-5 stationer med ganska många barn på hvardera stationen. För bildens fullständigande bör ihågkommas, att läraren har 4 - 6 klasser att undervisa, I icke få församlingar få mera äft hälften af hela barnantalet sin skolundervisning i dylika skolor. Reflexionerna öfver folkbildningens tillstånd i sådana trakter göra sig i sanning själfva. Det finnes t. o. m. skoldistrikt - t. ex. Laxsjö och Hotagens i Jämtland -, hvilka helt och hållet sakna folkskolor, som det uppgifves med domkapitlets s.ärskilda tillstånd. Huru domkapitlet fått befogenhet att dispensera från folkskolestadgans § l och bevilja undantag från villkoren för utfående af statsanslag, omtalas dock ej. Det är ju annars regeringen ensam förbehållet att bevilja liknande undantag. Det senare distriktet hade 1889 90 barn i sin mindre skola, enligt uppgift lämnad till P. Borghs matrikel.

Med de mindre skolornas tillhjälp har man sålunda faktiskt i vidsträckta områden af vårt land lyckats komma ifrån upprättandet af folkskolor.

Huru är det möjligt att ett dylikt kringgående af lagen kunnat och ännu kan få fortgå? Gifvet är, att ansvaret i första rummet drabbar inspektörerna. Vi låta dem själfva förklara och försvara sitt handlingssätt.

Beträffande dessa skolors ställning med hänsyn till det intyg, som kungl, kungörelsen den 13 juli 1887 ålägger folkskoleinspektören att om dem afgifva, må följande här anföras. Samtliga ofvan uppgifna 107 mindre folkskolor äro nämligen inrättade för »byar, hemman, torp eller lägenheter så aflägsna, att dithörande barn ej utan svårighet kunna begagna folk skolan», nämligen den egentlig a folkskola^ som ligger dem närmast*. Efter den här citerade ordalydelsen af folkskolestadgans 3 § synas de sålunda allesammans vara »inrättade under sådana förhållanden, som enligt gällande folkskolestadga göra dem berättigade». Men äro

* Kursiveradt af oss.

de väl detta också efter andemeningen af nämda § och af den citerade bestämmelsen i kungl.

kungörelsen den 13 juli 1887? - ;------Med

den ordalydelse folkskolestadgans 3 § ännu har, är frågan icke så lätt besvarad. Klart är, att en hel mängd af dessa mindre folkskolor borde förändras till egentliga sådana, och att de icke borde anses berättigade. En sådan förändring låter sig dock, såsom redan i förra berättelsen framhölls, med nämda paragrafs nuvarande ordalydelse ingalunda framtvinga. Inför utsikten af en mängd till utgången ovissa rättstvister med de respektiva skoldistrikten rörande hvilka mindre folkskolor borde anses berättigade och hvilka icke, har jag sett mig föranlåten att inskränka mitt intyg om dem (enligt kungl, kungörelsen den 13 juli 18S7) till det i alla händelser fullt sanningsenliga, att de äro inrättade för »byar, hemman, torp, eller lägenheter så aflägsna, att dithörande barn ej utan svårighet kunna begagna folkskolan». Af ofvanstående torde framgå, att merariämda 3 § i folkskolestadgan nödvändigt måste förtydligas därhän, att det blifver fullt klart, under hvilka förhållanden mindre folkskolor äro berättigade och under hvilka de icke äro det. (Richard Norén.}

En annan inspektör yttrar:

Önskvärdt synes vara, att § 3 i nådiga folkskolestadgan något förtydligas, så att man må ungefärligen veta, under hvilka förhållanden, särskildt med afseende å barnantalet, en mindre folkskola är berättigad.

Och en tredje:

Denna föreskrift (§ 3 i folkskolestadgan) är ej lätt att tillämpa.

Samma klagomål framställes af ännu några andra.

Inspektörerna skjuta sålunda skulden på folkskolestadgans otydlighet. Det bör ej heller bestridas, att i § 3 kan inläggas den betydelsen, att då ett skoldistrikt upprättat en folkskola, men denna ej räcker till för alla barnen, så är det berättigadt att hänvisa de återstående till mindre folkskolor eller med andra ord: ungefär två tredjedelar af nuvarande folkskolor skulle kunna »lagligen» utbytas mot mindre folkskolor. Att detta dock icke är lagens mening, därom borde man ej behöfva öfvertyga inspektörerna. Den, som har den minsta kännedom om folkskolestadgans tillkomst och ändamål, måste veta, att den vill bereda folkskoleundervisning åt alla Sveriges barn. Men då så är: hvarför ingripa ej inspektörerna åtminstone emot det värsta oskicket? Äro de ej säkra på, att myndigheterna hafva den aktning för lagens mening, att mindre folkskolor med 50 ä 100 barn skulle bli utdömda?

Somliga domkapitel gynna verkligen de mindre skolorna. Men får man, såsom man väl bör, döma efter de kungl, resolu-lutionerna, som i dylika mål gifvits på senaste tid, så borde dock inga tvifvel råda om utgången af dem i högsta instansen.

Icke desto mindre måste dock ecklesiastikdepartementet dela ansvaret med inspektörerna: de äro ju dess förtroendemän. Och icke kan det väl vara möjligt, att departementet lefvat i okunnighet om de oerhörda missbruk, som skett under skydd af § 3. Den är ju gammal och den förmenta tvetydigheten är påpekad i föregående berättelser. Men om de varit kända, huru kunde då samma skolform legaliseras i normalplanen af år 1889, utan att 3 § först förtydligades; huru kunde vederböran-

de då låta förklara, att mindre skolor endast förekomma »i skärgårdar och aflägsna skogsbygder»; och hvarför låter man år efter år förgå, utan att något verksamt göres för att råda bot mot det onda och förhindra^ att skoldistrikt få uppbära statsbidrag, till hvilka de enligt k. m:ts egen lagtolkning ej äga någon rätt?

Detta är frågor, som icke blott hvarje ärlig folkbildningsvän utan äfven hvarje laglydig medborgare måste göra sig.

Att denna skolforms upptagande i normalplanen tjänat att befästa och äfven utbreda den, framgår tydligt af berättelserna. I 34 inspektionsdistrikt angifves bestämdt, att de mindre skolorna ökats till antal och inom 5 af dessa hafva de fördubblats, om 4 distrikt får man veta, att desamma något minskats. Om de återstående an-angifves blott antalet vid periodens slut, men i några af dessa har man alla skäl att antaga deras tillväxt i antal. Somliga inspektörer söka gifva en för folkbildningen gynnsam tolkning åt deras utbredning, men de flesta inskränka sig till att konstatera den.

Öfre och mellersta Norrlands inspektörer anse i allmänhet den mindre skolan som den enda möjliga för vidsträckta områden i dessa trakter. Utan tvifvel är detta riktigt angående många bygder men på långt när ej allestädes, där den mindre skolan nu ensam besörjer undervisningen. Det är nämligen icke alltid den ringa folktätheten, som framkallat henne utan oftare en annan orsak, hvilken en inspektör framställer sålunda:

Skolväsendets ordnande stöter på stora svårigheter, hvilka - - - i synnerhet bestå uti ofta förekommande fattigdom. Landets egentliga värde ligger i skogen, men den såldes på de flesta ställen redan före afvittringen för en ringa penning till stora sågverksbolag. Köpeskillingen var snart förtärd, jorden är mager, klimatet hårdt - och barnskaran stor. Här skulle ingen nöd varit, om skog afsatts till sockenallrnänningar, såsom skett i Dalarne och flerestädes; men nu lära kommande generationer under all framtid få böta för hvad okunnighet, själfviskhet och vinstbegär för stunden åstadkommit. (A. Th. Frykholm.}

Huru industrien stundom ställer sig till folkskolan, framgår af följande. En inspektör meddelar, att staten på sin bekostnad vid ett sågverk upprättat en fast folkskola, mot det att ordentlig lokal lämnades till densamma, men att verkets målsmän dock hittills hafva undandragit sig att uppfylla denna förpliktelse.

Om än, efter hvad ofvan blifvit visadt, regeringen måste med inspektörerna dela skulden, för att mindre folkskolan fått oberättigadt intaga folkskolans plats, så är det dock otvifvelaktigt, att de med god vilja och utan något särskildt bistånd från högre ort kunna hindra hennes utbredning, ja, i det närmaste utrota henne.

I Jämtland har inspektören fört en ständig kamp mot ifrågavarande skolform och i en mängd fall nekat distrikten att förvandla småskolor med tre eller fyra klasser till mindre skolor. Härigenom hafva visserligen uppstått skolor, som icke finnas omtalade hvarken i normalplanen eller i folkskolestadgan, men just detta gör, att