Svensk Läraretidning: 1894

N:r 26

SVENSK LÄRARETIDNING.

323

de bära provisoriets stämpel. Därigenom upprätthålles medvetandet, att folkskolan är den anordning, som äfven ogynnsamt lottade orter böra eftersträfva.

Och hvarför äro de mindre skolorna så godt som okända i Småland, fastän landskapet har många »fattiga aflägsna skogsbygder»? Svar: därför att Abraham Rundbäck, som länge varit Växjö stifts inflytelserikaste inspektör, bestämdt motsatte sig deras införande. Han har därför i 1892 års berättelse kunnat affärda dem med följande anmärkning:

Mindre folkskolor förekomma icke och hafva aldrig förekommit inom inspektionsområdet. Inrättandet af sådana skolor har jag nämligen alltid ansett såsom en nödfallsutväg, hvilken helst borde undvikas, och härutinnan hafva skolråden och allmänheten delat min åsikt*.

*

Huru fylla då dessa mindre skolor sin uppgift att ersätta folkskolan?

Några inspektörer vitsorda, att enskilda af dem göra sin sak ganska bra. Och vi betvifla visst icke, att en och annan af dess lärarepersonal är jämngod med folkskolans, fastän legitimation därom ej kunnat anskaffas. Sådant hör dock till undantagen och inverkar ej på domen öfver skolformen såsom ersättning för folkskolan. Denna formulerar en af våra äldsta inspektörer, hvilken visst ej kan beskyllas för doktrinär folkbildningsifver, på följande sätt:

De mindre folkskolorna visa fortfarande oförmåga att ersätta den egentliga folkskolan och detta framför allt ifråga om skolans viktigaste ämnen kristendomskunskap och modersmålet*.

Och han sätter ifråga, om »meranämda skolform fortfarande bör tolereras och understödjas af staten»j en sak hvarom meningarna visserligen kunna vara delade.

Det är en af gammal kärlek till folkbildningen framkallad tviflets fråga, hvilken vi på det kraftigaste vilja understryka.

-d.

Kursiveradt af oss.

FÖR DAGEN.

Folkskoleinspektörernas möte

var onekligen ett i flera hänseenden ganska intressant möte.

Då de mer än 50 mötesdeltagarne första dagens morgon samlades i statsutskottets trånga förstuga, högtidligt iförda sina svarta frackar och hvita halsdukar, sina små ordensband och - framför allt - sina prästkragar, var det för dem själfva fullständigt obekant, huruvida det möte, till hvilket de blifvit kallade, var ett offentligt möte eller endast en förtrolig konferens inom lyckta dörrar, såsom sju gånger förut varit förhållandet. Det visade sig emellertid genast första dagen, att inga hinder mötte för referententer att närvara, och under de följande, att äfven den stora allmänheten ägde fritt tillträde. Att åhörareskaran skulle blifva för talrik, behöfde vederbörande emellertid icke befara; de

hade nämligen valt en lokal, som är afsedd för - 24 personer. Det var sålunda sörjdt för, att äfven de ordinarie mötesdeltagarne åtminstone i kroppsligt afseende ej skulle komma att »breda ut sig» allt för mycket.

Den fulla offentligheten var det första erkännansvärda draget hos det åttonde svenska folkskoleinspektörsmötet. Att den icke kommit .förr, får man väl - om man vill vara välvillig - betrakta såsom ett uttryck för den synnerliga varsamhet och betänksamhet gentemot tidens kraf, som enligt statsrådet Gilljams hälsningstal städse utmärkt den högsta ledningen af Sveriges folkskoleväsende.

Ett annat drag, som i motsats härtill svårligen kan anses stämma med vår tids seder men så mycket mer med ett svunnet tidehvarfs åskådning, var det sant patriarkaliska och farbroderliga sätt, hvarpå mötet leddes. Vi syfta här ej på bestämmandet af ordförande, vice ordförande och sekreterare (ehuru äfven detta antagligen utan all risk kunnat öfverlåtas åt mötesdeltagarne själfva), utan hufvudsakligen på tillsättandet af utskott och fattandet af resolutioner.

På hvar och en, som icke hade oblan-dadt byråkratiskt blod i ådrorna, gjorde det ett egendomligt, att icke säga komiskt intryck, då ordföranden vid mötets öppnande utan vidare tillkännagaf, att han i förväg fördelat deltagarne i sju utskott, så att hr A hade att begifva sig till utskottet B och där förbereda frågorna x och y o. s. v. Vi tala här naturligtvis endast om det intryck, som nämda förfaringssätt gjorde på åhörarne. Att inspektörerna själfva skulle stött sig därpå eller ens undrat däröfver, hafva vi ingen som helst anledning att förmoda. De visade nämligen, så vidt vi kunde finna, icke en enda gång någon den ringaste böjelse att hålla på uttalandet af en önskan eller en åsikt, som ej godkändes af ordföranden. Denne åhörde med ett beundransvärdt tålamod de till en början synnerligen långrandiga diskussionerna, men då dessa förklarats afslutade, var det han och han allena, som bestämde, huruvida något uttalande borde göras, och i så fall anvisande den riktning, hvari detta borde gå. Äfven i sådana frågor, där vederbörande utskott varit enhälligt i sitt förslag och så godt som alla uppträdande talarne yrkat bifall därtill, hände ej sällan, att hr statsrådet formulerade sin proposition sålunda: »Mötet behagade finna, att den förda diskussionen lämpligast bör utgöra svar på frågan?» efter hvilken proposition, trots förut gjorda yrkanden i motsatt riktning, alltid följde ett enhälligt ja. Å andra sidan kunde ock hända, att omedelbart efter uppläsande af ett utskottsförslag propositionen gjordes sålunda: »Är det någon af herrarne, som har något särskildt att erinra mot detta förslag?», och sedan genom en dylik vink all diskussion blifvit förekommen, hemställdes utan vidare, att förslaget det oaktadt skulle antagas såsom mötets svar

å den upplästa frågan. Icke heller i dylika fall märktes ens den svagaste ansats till någon afvikande mening. En sådan skulle möjligen hafva ansetts såsom uttryck för en opassande och klandervärd illojalitet.

#

Otvifvelaktigt är emellertid, att genom detta patriarkaliska förfarande de positiva resultaten af inspektörsmötet blefvo vida mindre, än de eljes kunde hafva blifvit. Några gällande beslut kunde ju mötet icke fatta; dess betydelse låg ju helt och hållet däruti, att chefen för ecklesiastikdepartementet (vi tillägga: och den intresserade allmänheten) genom detsamma hade tillfälle att erhålla en närmare kännedom om inspektörernas åsikter och önskningar i vissa frågor. Vi äro, såsom nogsamt torde vara bekant, inga blinda beundrare af inspektörsinstitutionen, sådan den ännu hos oss är ordnad. Men dels finnas äfven bland de nuvarande inspektörerna åtskilliga, som fylla de af oss och våra liktänkande uppställda krafven (d. v. s. odeladt ägna sig åt inspektionen eller genom föregående verksamhet äro förberedda därför eller t. o. m. bådadera), dels förekomma tvifvelsutan äfven bland de öfriga ganska många i och för sig dugliga och för folkskolan intresserade personer. Under sådana förhållanden är klart, att inspektörskåren, hvad man än från vår strängare synpunkt kan mot densamma hafva att invända, dock måste inom sig rymma en vida närmare personlig kännedom om svenska folkskolans tillstånd och behof, än rnan inom departementet har till sitt förfogande. Vill nu departementschefen vid sina åtgöranden hafva någon ledning af denna närmare kännedom, så böra naturligtvis inspektörerna få uttala sina åsikter fullkomligt fritt utan att återhållas af hänsynen till hvad deras högste förman för tillfället önskar höra eller icke höra.

Hade detta betraktelsesätt fått göra sig gällande, så hade vi säkerligen från inspektörernas sida erhållit ett bestämdt uttalande rnot de s. k. mindre folkskolornas allt för stora utbredning. Att ett sådant uttalande icke fick göras skall nu möjligen kunna tydas såsom ett tecken därpå, att denna bastardform af småskola och folkskola hädanefter kan komma att behandlas med större skonsamhet äri hittills, hvaraf följden helt naturligt skulle blifva, att dess vänner inom inspektörskåren finge vatten på sin kvarn, medan däremot dess hittillsvarande motståndare inom samma kår blefve förlamade i sin svåra men därför endast så mycket rnera erkännansvärda kamp mot densammas öfverhandtagande. Så kunde saken onekligen tolkas. För vår del taga vi emellertid för gifvet, att denna tolkning skall visa sig vara förhastad, och att någon systemförändring från departementets sida i fråga om de mindre folkskolorna ingalunda är att befara.