Svensk Läraretidning: 1894

324

SVENSK LÅEAKETIDNING.

N:r 26

De frågor, i hvilka man erhöll bestämda uttalanden, voro endast fyra: om den kvinnliga slöjdundervisningen, om fortsättningsskolan på landsbygden och i de mindre städerna, om hvarannandagsläs-ningen och om trädgårdsskötsel.

Rörande följande fick man däremot nöja sig med diskussionen såsom svar på frågan: den fortsatta undervisningen i de större stadssamhällena, förhör med i hemmet undervisade barn, den mindre folkskolan, Småskollärarnes seminariebildning, Småskollärarnes fortsatta utbildning, gymnastikundervisningen, skolbiblioteken, uppsatsskrifningen, de tysta öfningarna, undervisningen i svenska språket vid skolorna i Svenska Finnmarken, de statistiska uppgifterna, tjänstgöringsbetygen samt särskild skolstadga för de större städerna.

Om flera af dessa senare frågor gäller ungefär detsamma, som ofvan blifvit sagdt om en af dem, nämligen den om mindre folkskolan. Vederbörande utskott hade enats om ett visst förslag, och de flesta talarne visade sig vara för detsamma, men något uttalande ansågs dock icke lämpligt. Åtminstone i några gåfvos dock så goda skäl, att departementschefen svårligen lärer kunna undgå att fästa afseende därvid. Så exempelvis i fråga om de nya tabellformulären för folkskolestatistiken, hvilka fingo sin dom (ehuru visserligen inlindad i uttryck af den mest utsökta artighet), om särskild folkskolestadga och särskilda bestämmelser för den fortsatta undervisningen i de större städerna o, s. v. *

Att i så många frågor inga bestämda uttalanden gjordes, berodde säkerligen icke alltid på ordförandens önskningar, utan i åtskilliga fall antagligen därpå, att förhållandena icke medgåfvo en nog grundlig diskussion. Orsaken härtill har man sökt dels i den alltför knappt tillmätta tiden, dels i de samlade inspektörernas allt för stora talförhet. Den senare klandrades af åtskilliga bland mötets egna deltagare; att hänsyfta på den förra ansågs väl däremot innebära en ogrannlagenhet gentemot mötets högt uppsatte anordnare.

Båda dessa omständigheter må hafva medverkat, men de räcka enligt vår mening dock icke till för att fullt förklara långrandigheten vid mötets början och det däraf följande hafset mot dess slut. Andra och ej mindre viktiga förklaringsgrunder synas oss vara: inspektörskårens allt för stora talrikhet, många inspektörers ringa förtrogenhet med de på dagordningen stående frågornas egentliga innebörd och däraf beroende oförmåga att hålla sig till själfva hufvudsaken samt den långa tid, som departementet låtit förflyta sedan senaste inspektörsmöte, hvilket haft till följd, att ytterst få deltagare förut varit med om något dylikt möte. Blefve inspektionen så reformerad, som vi och våra meningsfränder yrkat, så skulle inspektörerna kunna sammankallas vida oftare, onödiga och

ytliga orationer skulle kunna undvikas, och de uttalanden, som framkom me, skulle hvila på en långt säkrare grund af fackkunskap och mogen erfarenhet, än man nu har rätt att vänta eller begära.

Intressant var den iakttagelsen, att många af de värderikaste och sundaste inläggen i meningsbytet kommo just från sådana mötesdeltagare, som uteslutande ägna sig åt inspektionen eller genom praktisk folkskoleverksamhet gjort sig kompetenta därtill, medan från andra sidan flera uttalanden framkommo, som tydligen ådagalade, att vederbörande talare stod alldeles utom den värld, som han var satt att hafva tillsyn öfver. Vi vilja i detta afseende blott påpeka den karakteristiska skillnaden mellan det sätt, hvarpå småskollärarebildningen betraktades af en skånsk kyrkoherde-inspektör, och det sätt, hvarmed den uppfattades af ett par norrländska folkskoleinspektörer. De senare äga säkerligen icke den förres talang, i alla händelser ej hans lärdom och hans inflytande, men de hafva sett folkskolearbetet icke blott utanpå utan äfven inuti, och det var det, som gjorde skillnaden mellan hans och deras uttalanden så radikal.

En tidning, som har vissa skäl att hålla på inspektionens nuvarande anordning, har i mötet funnit ett bevis för sin mening, att inspektörsinstitutionen »ej behöfver någon väsentlig modifikation». Hvar och en, som följt öfverläggningarna med närmare uppmärksamhet, torde dock ha kommit till en motsatt och mindre lättvindig slutsats.

Ett förverkligadt önskemål.

Statsbidrag vid sjukdomsfall.

Sedan innevarande års riksdag i hufvudsak bifallit den k. propositionen i ämnet, har k. m:t under den l innevarande juni utfärdat nedanstående kungörelse angående aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjänst att lända till efterrättelse från och med år 1895:

o l.

Därest vid folkskola anställd ordinarie lärare eller lärarinna, till hvilkens aflöning bidrag af statsmedel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och examinerad vikarie för honom eller henjie är förordnad under oafbrutet minst en månad af den fastställda undervisningstiden af åtta månader om året, skall vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, åtnjuta arvode efter minst 600 kronor för åtta månadars undervisningstid eller 75 kronor för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30 dagar, samt förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående af ett rum med vedbrand, eller ock erhålla ersättning därför, beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid, äfvensom med belopp, som af

skoldistriktet bestämmes, undfå godtgörelse för resekostnad^ där sådan ifrågakommer.

§ 2.

1. Om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare eller lärarinna erhåller ledighet och vikarie för honom eller henne förordnas på sätt ofvan sägs, är af sådan beskaffenhet, att densamma gör läraren eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjänst utan att dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjänstgöring, samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall vikariens aflöning utgöras sålunda, att den ordinarie läraren eller lärarinnan af sin lön afstår ett belopp, motsvarande en fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning eller 150 kronor för åtta månaders undervisningstid samt två tredjedelar af samma minimiaflöning eller 400 kronor för åtta månaders undervisningstid utgå af allmänna medel, och återstoden erlägges af skoldistriktet, hvilket det jämväl skall åligga att förse vikarien med bostad jämte vedbrand eller ock lämna honom ersättning därför, enligt hvad ofvan omförmälts, äfvensom att, där så ifrågakommer,, godtgöra honom resekostnad.

För statsbidrags erhållande i förevarande fall må hinder ej möta däraf, att vikarie icke aflagt afgångsexamen vid seminarium, såvida vederbörande folkskoleinspektör vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat erhållas, samt att vikarien befunnits duglig.

2. Där läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet anskaffas, skola, därest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjänst, de i föregående moment gifna bestämmelser i fråga om vikariens aflöning gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än högst tre månader.

§ ^*

Då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare eller lärarinna erhållit tjänstledighet, är af sådan beskaffenhet, att läraren eller lärarinnan till följd däraf är urståndsatt att vidare återinträda i tjänstgöring, skall vikariens aflöning utgöras af läraren eller lärarinnan utan tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet.

§ *.

Ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller henne inträder, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner.

o ".

Vikarie, hvars aflöning skall utgå efter ofvan angifna grunder, skall äga för hvarje hel månads tjänstgöring efter månadens slut och för öfverskjutande tjänstgöringstid, så snart tjänstgöringen upphört, af veder-