Svensk Läraretidning: 1894

.546

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 43

inom sitt distrikt, ehuru ett par se tillståndet i något ljusare dager än de citerade.

Det är möjligt, ja troligt, att inspektörerna funnit innanläsningen sämre än den i verkligheten är, ty vid en kort, brådskande uppvisning misslyckas den lätt, men detta frånräknadt återstår dock som ett faktum, att folkskolebarnen ofta befunnits oförmögna alt läsa i bok, så att de fatta innehållet. Delta är ett högst betänkligt missförhållande, och vi taga för gifvet, att vederbörande icke kunna låta det stanna vid upptäckten häraf utan känna sig förpliktade att genom en grundlig undersökning utforska dess orsaker och botemedel.

Om de förstnämda finnes en och annan antydning i berättelserna. Den klena innanläsningen säges icke hafva sin grund i bristande nit hos lärarepersonalen; i regel ej heller bero på metodiska felgrepp. Några inspektörer framhålla dock sådana:

-----------att läraren icke med nog omsorg

rättar alla fel, alt han försummar en mönstergill föreläsning samt antingen åsidosätter eller vansköter körläsningen. (Reinh. Uddin.)

Då emellertid denna (läsningen) på många ställen är långt ifrån så god, som man kunde önska, beror nog detta mycket på, dels att uppfattningen af läsningens innehåll för litet beaktas, hvarigenom intresset vid dessa lektioner slappas, dels alt man ytligt drager igenom allt för stora områden.

(/. G. af Geijersslam.)

Innehållsbehandlingen är mångenstädes alltför minutiös och blir därigenom onödigt tidsödande och för barnen synnerligen tråkig. (Rud. Fjetterström.)

En tredje inspektör säger rent ut, att innehålls-utredningen, sådan den nu bedrifves, »är och förblir gagnlös». Flera inspektörer äro i sistnämda punkt af alldeles motsatt mening: de anse, att den klena innanläsningen beror på, att man icke nog grundligt utreder innehållet. Vanligen skjutes skulden på »de många olikartade läroämnen, som trängas på folkskolans läsordning, och åt hvilka alla något rum måste beredas». Men äfven här uttalas af några en motsatt mening: barnens vetande säges vara inskränkt inom för snäfva gränser, för att de skulle kunna fatta innehållet af det lästa.

Uppenbarligen hafva inspektörerna ej kunnat komma på det klara med egentliga orsaken till att innanläsningen är otillfredsställande och därför äro deras förslag om botemedlen hvarandra lika motsägande: en menar, att bristen skulle afhjälpas genom mera kursivläsning, en annan genom mera välläsningsöfningar, en tredje genom omsorgsfullare innehållsutredning och en fjärde synes vilja använda barnens skoltid hufvudsakligen till läsöfningar. Större kan förbistringen näppeligen vara.

Den, som ar främmande för den ortodoxa metodiken, kan ej undgå att förvånas öfver den tankegång, som ofta framlyser i berättelsernas framställningar om ifrågavarande ämne, nämligen att kursiv-och välläsning samt uppfattning af innehållet själfklart böra och kunna öfvas hvar för sig. Samma föreställning synes äfven

ganska allmänt vara rådande inom lärarekåren. Barnen öfvas sålunda ofta i innanläsning utan att därmed afses, att *tle skola fatta hvad de läsa och utan att deras tal behöfver angifva att detta skett*. Kan något för vanligt förstånd mera oförnuftigt förfaringssätt tänkas? Är icke detta att öfva barnen i något som borde vara dem förbjudet: tanklös och själlös läsning? Och måste icke sådana öfningar döda deras läslust, afvänja dem från naturligt uttal och naturlig betoning samt bibringa dem en förvänd uppfattning om hvad läsningen i själfva verket är? Om härtill måste svaras ja, huru kan man då af en sådan metod vänta andra resultat, än dem som vunnits?

Berättelserna sakna ej helt och hållet antydningar om, att det gängse förfaringssättet kanske bär en god del af skulden. Som exempel må här anföras:

Åt kursiv läsning bör ägnas vida mera tid än nu vanligen är fallet, hvarvid läraren dels genom flitigare egen föreläsning, helst blott af mindre stycken eller endast enskilda meningar åt gången, och dels genom korta och bestämda ord- och sakförklaringar bör d/ba barnen till på samma gång ratt- och välläsning**. (Rad. Fj etter strö in)

Ett par andra liknande yttranden finnas, men i det hela höra de dock till undantagen. Såsom redan blifvit anfördt anses rätt-, väl- och innehållsläsning böra öfvas hvar för sig, dels emedan de taga i anspråk olika förmögenheter hos barnet, dels emedan många läseboksstycken äro så svårfattliga att »läsefärdigheten skulle bli för ringa, om tid skulle tagas för utredandet af deras innehåll så att de af barnen kunde uppfattas», hvarjämte endast ett fåtal stycken förmenas lämpa sig för välläsning.

Det förstnämda skälet skulle kunna äga någon grund för begynnelsestadiet vid anordnandet af föröfningar till verklig läsning, men sedan denna begynt, måste målets uppnående nödvändigtvis förhindras genom att söka hålla isär det, som bör vara innerligt förenadt, om god läsning skall uppstå, nämligen ögats, talorganens, örats och själens verksamhet.

Det senare skälet äger däremot sin fulla riktighet. Många läseboksstycken äro obestridligen sådana, att det skulle taga flera gånger längre tid att göra deras innehåll fattligt för barnen, än det behöfves för att läsa dem, ja i många fall är detta utredande af innehållet ogörligt, man må ägna huru mycken tid däråt som helst. Här ligger utan tvifvel verkliga orsaken till, att man uppställt olika slag af läsöfningar; man har icke haft något val; de använda läseböckerna hafva tvingat därtill. Andra skäl, som blifvit anförda för åtgärden, hafva tjänat att gifva den nakna sanningen en skyddande förklädnad, och däraf har för vederbörande bortskymts den annars själiklara slutledningen, att de olämpliga läseboksstyckena borde ersättas med sådana, hvilka med måttlig hjälp kunde fattas af barnen. Här har man nog att söka

* Välläsning i någon annan mening kan icke gärna försvaras på folkskolans program. ** Kursiveradt af oss.

skälet till, att inspektörerna ej kunnat finna orsaken och botemedlen för det nu öfver-klagade onda: de hafva tagit som ett axiom, att läseboken ej kan vara annorlunda än den är. Enligt vårt förmenande är det sålunda ytterst folkskolans läsebok, och den af dess beskaffenhet framkallade olämpliga undervisningsmetoden, som bär största skulden för den dåliga innanläsningen.

Härtill medverkar gifvetvis också den af oss påvisade lästidens korthet för hvarje barn, hvilken ju borde mana alla skolans målsmän att göra undervisningen så effektiv som möjligt.

En inspektör, som synes inse nödvändigheten af för barn lämpligt innehåll i läsestyckena, säger om den gamla läseboken:

- - Det måste vara förenadt med stora, nästan oöfverstigliga svårigheter, dels att väcka och underhålla intresset för läsning, dels ock i sammanhang därmed att låta barnen redan på detta lägre stadium vinna en någorlunda tillfredsställande läsfärdighet. Och då denna är första villkoret för allt fortsatt skolarbete, så blef också denna brist en hämsko på den fortsatta undervisningen. På grund af det för dessa mindre och outvecklade barn allt för svåra och svårfattliga innehållet kunde man icke heller gärna vänta, att detta skulle af barnen under läsningen kunna fattas och förstås. Innanläsningen, måste på grund däraf blifva mer eller mindre mekanisk, hvarifrån det sedan blef dem svårt att frigöra sig.

Härmed följde ock en viss svaghet i den grundläggande undervisning, som just vid innanläsningen under behandlingen af ett lättfattligt och intresseväckande samt för barnens ålder afpassadt innehåll bör vinnas. Af denna brist i grunden kom sedan hela undervisningen att lida. Den blef mer eller mindre mekanisk, för mycket anlagd på utanläsning, så att säga för mycket utåtgående och för litet inåtgående. Kunskapsmaterialet blef af barnen ej nog genomtänkt och genomarbetadt. (C. G. Bergman)

Hvad här säges om gamla läseboken har i det väsentliga sin tillämpning på den nya. Ja en del af de stycken, som omarbetade öfvergått från den gamla till den nya, befinnas t. o. m. vara rensade från de för barn intressanta detaljer, som de förut ägde - ett nedslående, men påtagligt vittnesbörd om, att man säkert får vänta mycket länge, innan folkskolans officiella ledare komma de verkliga orsakerna till den klena innanläsningen på spåren.

Ofvan citerade inspektör har icke heller varit nöjd med nya läseboken, ty i sitt distrikt har han för de lägre klasserna infört »Robinsons äfventyr» och ett urval af Topelii »Läsning för barn». Om verkan häraf på barnen säger han:

De förstå detta (de omtalade böckernas innehåll), det rör sig inom för dem bekanta områden och väcker för den skull hos dem håg och lust för läsningen och skolan. Men icke nog därmed. Då de lästa berättelserna väcka barnens intresse, då innehållet utan för stor intellektuell ansträngning af dem kan förstås, så följer ock med läsningen ett inre arbete. Barnen vänja sig från början att »läsa innantill» med eftertanke, komma så att »läsa öfver» med eftertanke, hvaraf sedan följden skall blifva, att de komma att »läsa» och i allmänhet arbeta med eftertanke. Och då folkskolan ju har att i första hand uppfostra - detta ord taget i vidsträckt bemärkelse - sina lärjungar och lära dem arbeta, så är det af vikt, att arbetssättet från början blir det rätta. Ty om ock arten af skolarbetet delvis är en annan än det arbete, som sedan möter dem vid mog-