Svensk Läraretidning: 1894

N:r 43

SVENSK LÄEARETIDNING.

547

nare ålder i lifvet, så gifves det dock vissa grunddrag, som äro och måste vara gemensamma för allt redbart arbete. Man skall därför genast från början söka att komma i de rätta hjulspåren. (C. G. Bergman.)

Här gifves åt innanläsningen en central betydelse för skolans arbete, så att framgång däri anses leda till framgång i öfriga ämnen, Det torde bli svårt att bestrida sanningen däraf. Förstår man det rätt, så är, såsom en inspektör säger, »konsten att läsa i bok skolans viktigaste ämne».

Att det är på det lägre folkskolestadiet, som bristen på för barnen njutbara läsestycken är störst, hafva många inspektörer, fastän oafsiktligt, gifvit intyg om. De hafva iakttagit, att »innanläsningen i småskolans andra klass ofta är bättre än i folkskolans första klass». Några skjuta skulden härför på den omständigheten, att barnen fått två nya ämnen, geografi och naturkunnighet, att läsa. Men detta stämmer illa med det medgifvandet, att »läsningen blir betydligt bättre i folkskolans högsta klass», där ämnenas antal dock är betydligt större. Skälet är nog i stället det, att småskolans läseböcker vanligen hafva för den gifna åldern lämpligare form och innehåll än folkskolans läsebok erbjuder för tredje och fjärde skolåret. Innanläsningstimmarnas minskning genom införandet af ett par nya ämnen, hvilka läras med tillhjälp af lärobok, borde snarare öka än minska läsfärdigheten, enär ju enligt säker erfarenhet läsfärdigheten af ett språk säkrast befordras genom att hvarje eleven förelagdt stycke omsorgsfullt genomarbetas och tillägnas.

b) Talöfningarna.

Då, att döma af inspektörsberättelserna, talöfningarna utan undantag ställas i förbindelse med läsöfningarna, och dessa senare endast undantagsvis äro anlagda på uppfattning af innehållet, så faller det af sig själft, att man under förestående rubrik ej kan hafva mycket att säga. De flesta inspektörer inskränka sig till att omtala, att sådana öfningar ej förekomma, eller, om de förekomma, att de bedrifvas på otillfredsställande sätt.

Barnens öfning i innanläsning kräfver en väsentlig del af hans (lärarens) arbete, och därtill kommer nödvändigheten att genom utredning och förklaring af innehållet af det lästa göra detsamma tillgängligt och fruktbärande för barnen. Den värdefulla öfning att uttrycka sig klart, som barnen kunde vinna genom muntligt återgifvande af det lästa, beredes dem sällan, och lärotidens knapphet gifves skulden därför. (B. G. V. Vestling.}

I ganska få skolor äga barnen någon större färdighet att med egna ord framställa innehållet af det lästa. De synas mångenstädes icke vänjas att vid läsningen med tanken tillägna sig innehållet. Skolor finnas dock, i hvilka barnen äro ganska skickliga att åte/gifva berättelser. (C. G. Åström.)

Att muntligt eller skriftligt gifva uttryck åt sina tankar och redogöra för innehållet, af hvad som blifvit läst eller muntligen meddeladt, faller sig för barnen ganska svårt och beror i väsentlig mån uppå, att lärarne icke, såsom önskligt vore, meddela undervisning i detta ämne. (Carl N:son Gierow.)

Dessa citat, tagna ur högen, visa, att denna gren af modersmålsundervisningen

ej ännu kommit öfver de första spridda och famlande försökens stadium. De peka också, fastän oafsiktligt, på orsaken härtill, nämligen därpå att lärarnes tid, uppmärksamhet och energi äro så upptagna af den omöjliga uppgiften alt lära barnen läsa väl och förstå sådant, som ligger öfver deras andliga horisont, att ingen tid och inga krafter finnas öfriga för talöfningarna. Att dessa kunna och böra före-hafvas i samband med andra ämnen är en klen tröst, ty då de vanskötas i samband med läsningen, där de lättast kunna bedrifvas, så är det ju sannolikt, att de vid öfriga ämnen blifva ännu mera förbisedda. Konsten att klart och tydligt säga, hvad man menar, är såväl för undervisningen som för lifvet lika viktig som konsten att läsa eller skrifva. Detta borde ej behöfva framhållas för skolmän, men det är af det anförda tydligt, att detta ämne icke ännu kommit till sin rätt.

Iakttagelser inom barnpsykologiens område.

Pedagogiska sällskapet härstädes höll den 13 d:s sitt första sammanträde för terminen. Därvid förekom öfverläggning öfver ofvannämda intressanta ämne. Densamma inleddes af lärarinnan fröken A. Lithner med ett anförande af i hufvudsak följande innehåll.

I Amerika har under de senaste åren en pedagogisk rörelse af stort intresse uppstått. Dess upphofsman och ledare är den framstående pedagogen och psykologen Stanley Hall. Denna rörelse har till uppgift att göra barnen till föremål för studier och undersökningar, såväl i kroppsligt som i andligt afseende, på det att uppfostran och undervisning mer än hittills må grundas på verklig kännedom om barnens kroppsliga och andliga natur. Hittills har det företrädesvis varit barn uti åldern under fyra år, som varit föremål för dylika studier, hvilka bestått af mätningar, vägningar, undersökningar af tänder, näsa, strupe, syn- och hörselförmåga, säkerhet och snabbhet i rörelserna samt af iakttagelser rörande deras själslif.

Vid flera af de amerikanska normal schools, motsvarande våra seminarier, bedrifves ett sådant barnstudium vid sidan af det systematiska studiet af psykologien. Lärjungarna få själfva aktgifva på hvilka som helst i ögonen fallande handlingar eller yttranden af barn samt skriftligen redogöra för sina iakttagelser. Anteckningarna samlas och ordnas samt användas som material vid lektionerna. Detta sätt att studera har visat sig vara af stor betydelse för de blifvande lärarne. De komma till insikt om, att lärandet icke uteslutande beror af läraren och metoden utan ock af dem, som skola lära; deras intresse och tankar fästas vid hvarje särskildt barn och icke vid den pedagogiska abstraktion, som kallas »barnet», och de vinna därigenom den för hvarje lärare så viktiga förmågan att kunna sätta sig på barnets ståndpunkt.

Vid en af de pedagogiska kongresserna på världsutställningen i Chicago bildades en förening i syfte att åstadkomma en sammanslutning af och samverkan mellan de lärare, föräldrar och öfriga personer, hvilka intressera sig för dylika studier af barn. Styrelsen, som utgöres af professorer och lärare i psykologi, meddelar råd, anvisar lämpliga metoder samt ordnar och bearbetar det samlade materialet. Med- j lemmarna utvälja endast ett eller ett par områden för sina studier. Så ha t. ex. fyra lärarinnor i Boston efter en noggrant planlagd metod verkställt iakttagelser öfver barns osannfärdighet. Dessa iakttagelser hafva bearbetats af Stanley Hall. Flan indelar de antecknade fallen af osanningar i sju olika slag.

Det första slaget af osanning kallar han pseodofobi. Den yttrar sig som ett. slags skräck vid hvarje afvikelse från sanningen. Uttrycken »jag tror» och »kanhända» infogas tyst för att omintetgöra skulden af en frivillig eller ofrivillig lögn.

Det andra slaget af osanning kallas den heroiska lögnen. Hit höra falska bekännelser, genom hvilka starka barn påtaga sig svagares straff. Barn söka ofta försvara dylika osanningar såsom varande medel för ett godt ändamål. Det normala barnet fattar det stora i själfuppoffringen långt tidigare och djupare än det höga i sanningen. Vid sådan osannfärdighet som denna har äfven den samvetsgranne uppfostraren stor benägenhet att fela. Man bör ihågkomma, att, ehuru ändamålet är godt och osanningen kanske obetydlig i början, värre lögner för sämre ändamål kunna bli en följd. Sådana fall som dessa utgöra lämpliga tillfällen att lära barnen nödvändigheten af att i sitt inre hafva en domstol, hvarest den personliga öfvertygelsen sitter till doms, och hvilken allena sätter människan i stånd att rätt finna sig i brytningarna mellan olika plikter.

Det tredje slaget kallas sanning för vänner och osanning för ovänner. Hos de flesta barn är sanningsenligheten mycket beroende af personliga sympatier och antipatier. Gossar äro i komplott med hvarandra, hvilket flickor sällan äro - dessa skvallra på hvarandra -, däremot får man gossar mycket lättare än flickor att bekänna eller att, då de blifvit ertappade, stå för en sak. Alla barn draga sig för att »fuska» för en lärare, som de tycka om. Det tar lång tid både för barn och vuxna att fatta storheten i den sanning, som ej tager hänsyn till person. Det bästa stättet att motverka detta slags osannfärdighet anser Stanley Hall vara en praktisk och grundlig undervisning i naturvetenskaperna. Tillika uppmanar han uppfostrare att noga aktgifva på de vänskapsband, som barnen knyta, samt att studera de tongifvande barnens karaktär.

Det fjärde slaget af osanningar kallas själf-viska osanningar. Hvarje lek, i synnerhet en spännande, för med sig frestelsen till bedrägeri. Häftiga tvister om förmenta orättvisor, om falska rättigheter och anspråk visa, huru hänsynslösa äfven helt unga barn blifva genom det allt behärskande begäret att utmärka sig. Äfven i skollifvet förekomma ofta dylika afsikt-liga osanningar. Få äro de barn, som ej ta emot hjälp eller titta i böckerna, då de frukta att blifva kuggade. Låtsade krämpor för att slippa skolan, falska ursäkter för frånvaro eller för sen ankomst äro allmänna företeelser bland skolbarn. Detta slags osanningar hjälpa barnen öfver många svårigheter och äro en bekväm täckmantel för veklighet och stundom äfven för svåra fel. Den lätthet, hvarmed en hel skola blir fördärfvad i detta afseende genom ett enda dåligt och djärft men populärt barn, det skydd, som skolan erbjuder för äfven inrotade lögner af detta slag, och det moraliska förfall, hvartill de leda, allt detta ger vid handen, att de själfviska osanningarna äro de farligaste och fördärfligaste och därjämte de svåraste att motarbeta. Öfverdrifven täflan,