Sida 585
1894-11-14
N:r 4-6
SVENSK LÅEARETIDNING.
583
dena utvalt den bäste, så kan församlingen förflytta denne Ull en i många afseenden o f or delaktigare. Om läraren känner sig bedragen och orättfärdigt behandlad - hvad sen? Då man en gång fått honom i sin hand, sätter man honom, dit man vill. Sådan är lagen nu för tiden.
I fråga om det tjänstgöringsbetyg, som skolrådet har att utfärda, är läraren fullkomligt rättslös. Den 27 augusti 1883 erhöll en lärare ett mycket vackert tjänstgöringsbetyg: han hade tjänstgjort till skolstyrelsens fulla belåtenhet, ådagalagt utmärkt ordning, väl vitsordad skicklighet och oförtrutet nit samt var i öfrigt en väl-fräjdad person. Den 13 november samma år gaf han en hemmansägaredotter, som trots upprepade tillsägelser icke ville låta bli att se i grannens rättskrifningsbok, »ett slag på kinden med flata handen». Dagen därefter varnades han för detta af skolrådet enligt skolstadgans § 32. Den 30 januari 1884 upphäfdes varningen af domkapitlet, och dess utslag öfverklagades icke. Den 15 därpå följande maj erhöll läraren tjänstgöringsbetyg af innehåll, att han »gifvit anledning till minskad belåtenhet i och utom kallet», han hade »under yttre ordning fullgjort den dagliga tjänsten», han hade »visserligen ådagalagt undervisningsskicklighet, men så att de bättre begåfvade barnen gjort nöjaktiga framsteg, under det att de mindre begåfvade icke gjort samma framsteg, ej heller njutit sin fulla rätt till kärleksfull handledning.» Då under tiden mellan det förut nämda tjänstgöringsbetyget och detta senare ingenting annat förefallit, som kunde läggas läraren till last än den af domkapitlet upphäfda varningen, vände han sig till domkapitlet och sedermera till k. m:t för att få skolrådet ålagdt att utfärda ett tjänstgöringsbetyg utan några nedsättande omdömen. Men hvarken domkapitlet eller k. m:t upptogo besvären till pröfning.
En annan lärare sökte en befattning i den stad, där han någon tid tjänstgjort som extra ordinarie. Att döma af platstidningarna hade han gjort sig omtyckt af församlingen, och han tycktes hafva god utsikt att erhålla platsen. Skolrådet uteslöt honom emellertid från förslag. Då läraren sökte göra sig underrättad om orsaken därtill, fann han, att skolrådet efter förslagets upprättande hade sänkt hans betyg för undervisningsskicklighet under en medsökandes. Läraren inlämnade då till skolrådet en skriftlig anhållan om annat tjänstgöringsbetyg, därvid anförande som stöd för sin begäran det faktum, att han icke haft förmånen hålla någon lektion i skolrådets närvaro, utom det att en skolrådsledamot åhört honom 10 minuter och en annan 5. Hans begäran lämnades naturligtvis utan afseende, och han fick behålla sitt nedsatta betyg. Han anhöll att få veta skälet till betygsnedsättningen, men icke heller detta förunnades honom. Således: ett skolråd kan till en lärare utfärda hurudant tjänstgöringsbetyg det behagar, alltså äfven ett orättfärdigt, och det är icke möjligt att i senare fallet vinna rättelse. Men tjänstgöringsbetyget är läraren enligt
skolstadgans § 19 skyldig att förete, då han söker plats på annat håll, och till detta betyg är det skolråd skyldigt att taga hänsyn, som skall uppsätta förslag till den lediga platsen.
Vi hafva således funnit, att obegränsade skyldigheter å lärarens sida motsvaras af i vissa afseenden obestämda eller inga rättigheter.
*
Låtom oss nu ägna en tanke åt de disciplinära förhållanden, som kunna företagas mot en lärare. Därom säges i skolstadgans § 32.
Skulle någon folkskollärare befinnas oskick lig till eller försumlig i förrättandet af sin tjänst eller ådagalägga sådant uppförande, att han ej bör såsom lärare bibehållas, må skolrådet äga att efter föregången i skolrådets protokoll intagen men fruktlös befunnen varning skilja honom ifrån befattningen såsom skollärare och den därmed följande aflöningen.
Tänka vi först på de tre grunder, enligt hvilka en lärare kan varnas och afsättas, så medgifva vi säkert alla rättmätigheten däraf, att den försumlige läraren kan tillhållas att göra sin plikt, och att han i vidrigt fall kan aflägsnas.
Samma medgifvande torde väl böra göras beträffande en oskicklig lärare, ehuru begreppet oskicklig kanske borde något närmare bestämmas och domsrätten i detta fall öfverlämnas åt för ändamålet bättre kvalificerad myndighet än skolrådet.
Komma vi så till den tredje grunden: »ett sådant uppförande, att han icke längre bör såsom lärare bibehållas.» Hvilket uppförande är sådant? Hvem skall afgöra, om det är sådant, att läraren ej längre bör bibehållas? Jo, skolrådet, ty detta har att vidtaga de disciplinära åtgärderna mot läraren. Här ha vi åter en af de svaga bestämmelser, genom hvilka läraren är helt och hållet lämnad i skolrådets hand och beroende af dess godtycke. Det kan naturligtvis icke komma i fråga, att vi lärare och lärarinnor vilja slå oss till riddare för den, som gör sig skyldig till ett ovärdigt lefnadssätt. Men å andra sidan, då läraregärningen är af mera personlig art än de flesta andra, och då läraren i regel har större insikt i hvad skolan kräfver än hans närmaste öfverordnade, skolrådet, (och det skulle vara honom en skam, om han det icke hade), men då han det oaktadt ännu icke inför lag ansetts värdig att hafva ett ord med i detta råd, så borde lagstiftaren af barmhärtighet mot det uppväxande släktet åtminstone sörjt för, att man icke med en lagparagraf kunde nedtysta honom, så snart han öppnar munnen. Men det är just, hvad skolrådet kan med tillhjälp af denna nyss nämda punkt. Ju mera intresserad för sin uppgift, ju mera nitisk i sitt kall en lärare är, dess omöjligare är det för honom att tiga med missförhållanden, som lända till skolans fördärf. Om nu ett skolråd själft är orsak till sådana missförhållanden, så blir ju hvarje lärarens anmärkning mot dessa en anklagelse mot skolrådet och kan af detta anses förnärmande.
Om skolrådets medlemmar än aldrig kastat en blick i den skola, som de äro
satta att vårda, om de uppfyllt sina skyldigheter än så illa, ja, om de icke ens hafva en aning om dessa skyldigheter - om en sak är skolrådet alltid i högsta grad medvetet: det vet genast, att det är en myndighet, så snart läraren försöker att peka på missförhållanden af nämda art. Då ådagalägger läraren ett sådant uppförande, att han icke längre bör såsom lärare bibehållas. Det behöfves blott, att skolrådet sätter några fula namn på lärarens beteende, såsom »trots», »fräckhet», »otillständiga yttranden om en myndighet» m. m., och varningen är färdig. Och huru lätt är det icke då för ett skolråd att på grund af lärarens obegränsade skyldigheter få tag i något annat därjämte, så att han kan dömas för »ohörsamhet och olydnad mot förman» eller »ovarsamhet vid disciplinens handhafvande.» Så kan det gå. En lärare kan få gälda, hvad skolrådet brutit. Kan det förundra någon, om nitiska, för sitt kall varmt intresserade, uppfostrare under sådana omständigheter förvandlas till slöa, likgiltiga dagträlar? Vill samhället hafva en lärarekår af det senare slaget, nog kan det få en sådan. Men hur går det i så fall med vårt folks uppfostran? De, som verkligen älska vårt land och vårt folk, må svara. Nej, den lastbare läraren bör skolan utan all fråga kunna blifva kvitt, men den nitiske och hederlige bör icke kunna trakasseras.
Öfvergå vi så till själfva rättegångsproceduren. Äfven denna är för läraren ogynnsam. »Ingen må dömas ohörd», har hittills varit en stående regel vid alla rättstvister. Sedan den 20 oktober 1893 lyder emellertid regeln så: ingen må dömas ohörd utom Sveriges folkskollärare. Göteborgs domkapitel hade, som alla säkert minnas, upphäft en af ett skolråd ådömd varning på den grund, att läraren icke lämnats tillfälle att förklara sig inför skolrådet, men nämda dag resolverade k. m:t, att »det af domkapitlet åberopade förhållandet icke lagligen bort föranleda till upphäfvande af skolrådets beslut.» En lärare har således icke ens rätten att blifva hörd och att få förklara sig, innan han ådömes straff.
Men om nu den nåden beviljas honom att stå till rätta inför skolrådet, så länder det ingalunda till betryggande af sanning och rätt, att detta skolråd kan vara på en gång åklagare, vittne och domare i samma sak. Det är ingalunda ovanligt, att en lärare ådömes^ varning eller afsättning äfven för de yttranden, läraren haft inför skolrådet. Men den, som har blott den aflägsnaste aning om, hvilket inflytande en persons känslor har på hans själslif i öfrigt, förstår mycket väl, att en lärares ord kan inom ett skolråd, där stämningen på förhand är honom emot, uppfattas oriktigt. Skolrådet kan tro, att läraren sagt en sak, då han i själfva verket sagt en annan.
Om någon invänder, att skolrådet består af så många personer, att någon väl skulle kunna höra rätt, så svarar jag: ett skolråd
Källa: Project Runeberg ·