Svensk Läraretidning: 1894

622

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 49

Gustaf II )\doljs uppfostran

samt

Haas tankar om uppfostran.

Sustaf II Adolf var i främsta rummet den store politikern och härföraren. Det var ock framför allt på det diplomatiska och militäriska området, som hans snille visade sig i sin mest bländande glans. Detta berodde dels på hans naturanlag, hvilka gjorde Alexander och Caesar till hans varmast beundrade förebilder, dels på; de tidsomständigheter, hvarunder han mottog ledningen af Sveriges öden och därmed möjligheten att ingripa i Europas.

Hela vår världsdel utgjorde på den tiden en samling befästade härläger, kriget var det normala tillståndet och freden endast en paus, som användes till nödtorftig hvila mellan drabbningarna samt till rustningar för deras förnyande. Särskildt om Sverige gällde som en gifven sak, att det »intet länge kan blifva utan krig». Det var, såsom Geijer träffande anmärker, en militär-monarki och betraktades under denna synpunkt af sina största statsmän. Den militäriska andan genomträngde allt, och svenska diplomater och lärde, personer som lefvat med pennan i hand, tala med ringaktning om främmande okrigiska furstar: gamle herrar, utom krig uppfödde, i ge-mäkligt lefverne, som själfve äro inga soldater och hafva ingen soldat i rådet utan allenast en hop räknemästare och skrifkarlar. Sådant var det svenska folkets skaplynne, och sådant förblef det länge efteråt, att det endast i en djärf eröfrarenatur såg sitt ideal af konung förkroppsligadt. Också tillbragte Gustaf Adolf så att säga hela sitt lif under hjälmen.

Trots detta var dock hans snille omfattande nog att höja honom vida öfver krigarkonungarnes vanliga mått. Äfven i det inre af samhällets organisation har han därför uträttat märkliga ting, så mycket mera märkliga, som de blifvit uträttade liksom * förbigående, under de stunder, hvilka underhandlingarna, rustningarna och fälttågen lämnade honörn lediga. Taflan af dem är, för att använda ett bekant uttryck, endast en förgrund, upplyst af krigets lågor. »Man påminner sig såningsmannen från den framilande stridsvagnen.»

Det är, betecknande nog, i sin afhandling om »läroverksfrågan», som vår store Geijer yttrat senast anförda bevingade ord. Deras välklang kunde fresta till den misstanken, att de blott skulle innebära en äreminnes fras, lika ihålig som så mången annan dylik. Så är dock ingalunda fallet. Gustaf II Adolf har rättmätiga anspråk på ett framstående rum icke allenast i Sveriges politiska historia, utan ock i den svenska bildningens och

det svenska undervisningsväsendets häfder.

Det synes därför på sin plats att till det trehundraårs-jubileum, som nu skall firas, i detta den svenska folkskollärarekårens organ lämna några korta erinringar om hans verksamhet just på detta område.

1.

Gustaf Adolfs pedagogiska betydelse beror väsentligen därpå, att han var en afgjord anhängare af sin tids mest radikala pedagogiska reformparti, det ramistiska, så kalladt efter sin grundläggare Petrus Ramus (1515-1572).

Denne i pedagogikens historia länge förbisedde man var den franska humanismens främste representant, mångsidig och vältalig som Melanchton, fördomsfri som Erasmus, organisatoriskt och metodiskt begåfvad som Sturm, därtill en man af den renaste karaktär och den oböjligaste viljekraft. Uppvuxen i fattiga förhållanden lyckades han vid 12 års ålder få en anställning, hvilken medgaf honom att begagna nätterna till studier. Inom kort hade han med anlitande af en järnhård flit tillägnat sig tidens gängse skolbildning. Men han hade därunder kommit till insikt därom, att det mesta däraf vore idel gagnlöst och ofruktbart kram, tomma spetsfundigheter, hvilka icke kastade minsta ljus öfver naturen och lifvet utan blott lämnade stoff för ihåligt och onyttigt lärdomsgräl. Man läste på latin om stjärnor, naturkrafter, stenar, växter, djur, människokroppens byggnad och människoandens natur, men allt utan undersökningar, utan iakttagelser och försök, allt ur de gamla klassiska författarne, hvilkas utsagor afskrefvos, vändes, vredos och utlades samt inpassades i ett en gång för alla gifvet, ur den gamle Aristoteles logik hämtadt schema.

Ramus fann detta studiesystem oförenligt såväl med de studerandes natur som med deras praktiska bestämmelse samt bröt helt och hållet stafven däröfver. Det är till naturen vi hafva att ansluta oss, sade han, konsten skall blott lära oss naturens rätta behandling, utgöra en efterbildning af naturen. I enlighet härmed omskapade han undervisningssättet i de flesta ämnen, i alla fasthållande såsom en orygglig lag: saken först, lärosatserna sedan. Språkundervisningen grundade han (liksom vår tids modernaste metoder) på praktisk öfning, medan reglerna inskränktes och sattes i andra rummet. Flera dittills mycket försummade ämnen blefvo starkt betonade: så matematik, naturkunnighet, modersmålet och lagkunskap. Såsom mål uppställdes förberedelsen för det praktiskt medborgerliga lifvet.

Den djärfve reformatorns yrkanden tillvunno sig stor uppmärksamhet. Ramus blef professor i Paris och föreläste för 2,000 åhörare. Men samtidigt ådrog han sig sina medbröders oblidkeliga hat. Då härtill kom, att han öfvergick till protestantismen, var hans öde besegladt.

I samband med Bartolomeinatten föll han ett offer för lönnmördare, lejda af den förnämste bland hans pedagogiska motståndare.

Hans åskådningssätt hade emellertid då redan vunnit en stor utbredning genom hans i flera land spridda lärjungar, Bland dessa var äfven David Chytrseus, den ledande anden vid universitetet i Rostock, ett af lutheranismens förnämsta stamhåll samt efter Uppsala universitets upplösning genom Johan III flitigt besökt af svenska studerande. Bland dessa senare befunno sig Olaus Martini, Nikolaus Botniensis, Ericus Schinnerus, Petrus Kenicius och Laurentius Paulinus, af hvilka den förstnämde efter hemkomsten till Sverige anställdes såsom skolrektor i hertig Karls hufvudstad Nyköping, de öfriga som läsemästare vid den af konung Johan upprättade högskolan i Stockholm (Collegium illustre). Alla voro ifriga anhängare af ramismen och vunno för densamma sina lärjungars sinnen, detta så mycket lättare som de jämte hertig Karl voro hufvudmännen för den nationellt protestantiska rörelsen samt såväl i mot- som medgång gingo i spetsen därför. Under den liturgiska striden blefvo de af konungen kastade i fängelse eller på annat sätt förföljda, vid Uppsala möte var det de, som beklädde de*främsta förtroendeplatserna, och efter det epokgörande mötet uppstego de till inflytelserika ställningar såsom professorer och biskopar m. m.

Deras märkligaste lärjunge var den man, som blef ledaren af Gustaf II Adolfs uppfostran och i skolärenden hans högra hand, och som med en viss rätt kan betraktas såsom Sveriges förste undervisningsminister - Johan Skytte (1577 1645). Han hade studerat under Olaus Martini i Nyköping och under Botniensis, Schinnerus, Kenicius och Paulinus vid Stockholmskollegiet samt omfattade med glödande hänförelse den ramistiska uppfattningen af undervisningens mål och medel. Efter en flerårig vistelse vid tyska universitet år 1602 hemkommen till Sverige omfattades han af Karl IX med synnerligt förtroende och blef genast på hans förord af ständerna utnämd till uppfostrare för den då åttaårige Gustaf Adolf.

Fullt medveten om vikten af detta kall kände Skytte ett behof att för sig själf, för sin lärjunge, för dennes målsmän (konungen och ständerna) samt för eftervärlden lämna en redogörelse för det sätt, hvarpå han fattat sin uppgift. Detta gjorde han genom en utförlig afhandling i form af ett bref till Gustaf Adolf, längre fram tryckt under titeln:

Een kort Vnderwijsning Vthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka, then ther täncker med tijden lycko-samligen regera Land och Rijke, Stält til then Högborne Furste och Herre Herr Gustaff Adolff, Sweriges Rijkes Arf-Furste, Hertig til Suder-manneland, Närike och Wärmeland etc., Aff