Svensk Läraretidning: 1894

N:r 49

SVENSK LÄRARETIDNING.

623

Hans Furstliga Nådes Praeceptore Johan Skytte, Åhr 1604

Denna afhandling är en af våra äldsta skrifter i pedagogik. Gifvet är, att ordet »pedagogik» icke här får fattas i fullt modern mening, d. v. s. såsom en framställning af uppfostran ur allmän-mänsk-lig synpunkt; detta var som bekant förbehållet Comenius, hvilken var en yngre samtida till Skytte och en i pedagogikens historia visserligen ojämförligt mera betydande man. Skytte håller sig troget till sin särskilda .uppgift, han talar icke om huru ett barn skall utvecklas till människa, utan om huru en tronföljare skall beredas till det ämbetet att vara konung. Så betraktad måste hans afhandling erkännas vara ett för sin tid utmärkt arbete. Synnerlig beundran förtjänar den för sin ovanligt lediga och rena svenska samt för sin sinnrika och åskådliga framställning, hvilken sällan eller aldrig höjer sig öfver en tioårig gosses fattning. Framtiden visade ock, att den föll i god jord och öfvade ett stort inflytande på Gustaf Adolfs åsikter om bildning och skolväsende.

En väsentlig orsak härtill synes emellertid hafva varit, att författaren med utomordentlig smidighet lämpade sig efter sin lärjunges medfödda individualitet, hvaraf följden åter blef, att ramismens pedagogiska grundtanke, undervisningens afpassande efter samhällslifvets praktiska kraf, här drefs till sin yttersta spets. Allt bedömes efter sin omedelbara praktiska nytta för den blifvande regenten och härföraren. Genom att flitigt öfva sig uti gudelighet och af hela sin kraft förfäkta och försvara den rätta gudstjänsten, heter det, förvärfvar en regent den säkraste myndigheten öfver sina undersåtar, liksom han däraf äfven lär sig, huru han skall vara manlig och oförfärad, uti all motgång glad, lustig och oförskräckt samt i alla farligheter stadig och frimodig. Af de bokliga konsterna låter grammatiken furstliga personer veta, huru de skola mottaga främmande herrars och potentaters myndiga sändningebud. Retoriken lär en herre och tillkommande regent att vrida och lämpa människornas hjärtan, hvart han vill, att när krig skall begynna eller fullföljas med en beprydd oration beveka sina undersåtar att godvilligt påtaga sig dess skatter och besvär, att stilla möjligen uppkommande uppror samt att före drabbningen mana soldaterna till mannamod och att under flykt hejda och föra dem tillbaka. Dialektiken undervisar honom, huru han skall i alla saker rätt döma och disputera. Aritmetiken gifver honom förmåga att med egna ögon kontrollera, huruvida hans tjänare med de årliga skatterna och med alla utgifter rättvisligen förfara. Den och geometrien lära honom ock, huru han med konst skall formera slaktordningar, beskjuta fästen, slå läger och sköta artilleriet. Genom mekaniken får han kännedom om huru nya instrument kunna uppfinnas och lämpas för krigsbruk o. s. v. Af politiken inhämtar han

rätta orsaken till alla herrars och regen-ters fall och undergång, af historien sättet att begynna krig och sluta fred, utverka subsidier m. m. En stor blygsel och vanära vore det, heter det vidare, för en furste att icke noga hafva genom-studerat sitt rikes lag samt att vara obekant med främmande nationers rätt och sed. Nödvändigt vore ock, att han gjort sig skicklig i de ridderliga stycken och öfningar, hvilka göra en duktig soldat och krigsman.

I hvilken grad dylika maningar voro i konung Karls och Gustaf Adolfs smak visar den skildring af den senares ungdom, som Axel Oxenstierna efterlämnat. När prinsen begynte växa till i åren, heter det där, och enkannerligen sedan han det tionde året nått hade, blef han af herr fadern mer och mer, allt som åren tillväxte, tillåten att höra och bevista gemene rådslag, måste alltid vara tillstädes vid sändebuds förhör, och blef honom på sistone af herr fadern pålagdt att gifva sändebud svar och sålunda vänjas vid höga saker och deras handterande. Och efter den tiden var full af krigsbesvär och konungens hof besökt och uppvaktadt af många krigsämbetsmän, icke allenast svenska utan i synnerhet tyska, fransyska, engelska, skottska och nederländska samt af några få italienare och spanjorer, hvilka under de utländska fredstiderna och det nederländska tolfåriga stilleståndet sökte i Sverige sin lycka, så besökte de ock efter herr faderns vilja och befallning prinsen nästan idkeligen, och med sina förda diskurser öfver andra folks krig, slaktningar, belägringar, krigsdisciplin till lands och vatten, befästningar, skepp och sjöfart, retade och uppeggade de den unge herrens dessförutan och af naturen därhän lekande sinne, så att han tillbragte nästan hela dagarna med frågor efter det, som i kriget på ena eller andra stället sig tilldragit, och skaffade sig så, innan åren det medgåfvo, en tämmelig insikt i krigsvetenskapen, enkannerligen rörande de sätt och medel, genom hvilka man ett ordentligt och väl inrättadt samt med Sveriges rikes villkor enligt krig föras skulle, hafvandes sig därvid prinsen Moritzes af Oranien väsen och sätt likasom en regel i begynnelsen föreställdt. Genom dessas umgänge och snack, hvilka hvar och en om sig och sitt mycket berömligt berättade, blef han mycket upptänd att göra androm likt och än vidare gå dem öfver.

Johan Skyttes befattning med Gustaf Adolfs undervisning fortfor ända till hans tronbestigning, ja t. o. m. än längre. Trots sin sjudande verksamhet på alla regeringsområden lärer konungen nämligen hvarje dag hafva ägnat åtminstone någon timme åt studier, och gärna begagnade han sig därvid af sin forne läromästares ledning. Också blef Gustaf Adolf en synnerligen kunskapsrik man. Särskildt hade han, enligt samtida vittnesbörd, en ovanligt omfattande språkfärdighet. Redan i sina unga år fick

han, säger Axel Oxenstierna, en fullkomlig vetenskap och kännedom i många främmande språk, så att han talade latin, tyska, nederländska, fransyska och italienska såsom däruti boren, förstod spanska, engelska och skottska, hade ock af polska och moskovitiska en smak. Hans sakkunskaper betecknas såsom särdeles mångsidiga. Han diskurrerade, heter det, märkeligen om Guds ord, om regements-saker, om trä och örter samt om fåglar, fiskar och andra djur.

Vittnesbörd finnas, att Skytte ingalunda för sin undervisande verksamhet förbisåg sin uppfostrande oi detta ords mera speciella betydelse. År 1610 sändes han af konung Karl till hofvet i London, bland annat för att höra sig för rörande lämpligheten af ett giftermål mellan tronföljaren och den engelska prinsessan Elisabet. Den häraf förorsakade skilsmässan var honom så mycket mera emot, som hans lärjunge just vid denna tid ingått i ett brytningsskede, då hans starka och brådmogna lidelser hotade med svåra sedliga faror, hvilka af hans omgifning motsågos med bäfvan. Prinsens hofmästare och handledare i ridderliga idrotter, hofmarskalken Otto Helmer von Mörner, har i sina efterlämnade handskrifna anteckningar gifvit honom det bekymrade intyget, att »Herr Gustavus Adolphus, som då var i sitt femtonde eller sextonde år, icke mera ville låta tukta sig utan mest höll sig till dem, som lämnade honom sin fria vilja med damer, kortspel och jakt samt krigsöfningar.» De farliga anlag, som sålunda framträdde hos den unge fursten, voro ej obekanta för Skytte, och under sin bortovaro skref därför denne till honom de allvarligaste bref. »Huru ifrig», yttrar han där, »huru brinnande min åstundan varit att genom mångfaldigt kunskapsförråd göra Eders Höghet skicklig till fosterlandets styrelse, därom vittnar mitt eget samvete, och de många år jag därpå användt. Nu, då jag skulle njuta den rikaste frukten, bortkallas jag från en så ädel sysselsättning och försändes i statens angelägenheter till främmande land. Men frånvarande liksom närvarande besvär jag Eders Höghet vid alla de förra årens mödor, vid ryktet af dess eget namn och vid fosterlandets blifvande sällhet att icke af tomma och fåfänga nöjen låta locka sig från fortsättningen af den påbegynta banan. Besinna huru stor skada och huru många människors förakt Eders Höghet skall ådraga sig, om Han lägger afsides dygd och bildning, det enda varaktiga i detta lifvet, och öfverlämnar sig åt veklighet och fåfänga nöjen! Då vore jag olycklig och allt mitt arbete förgäfves.»

Såsom Gustaf Adolfs uppfostrare i moraliskt hänseende efterträddes Skytte af den berömde Johannes Rudbeckius, hvilken från 1604 till 1613 varit professor i Uppsala, men på grund af de häftiga striderna mellan honom och Mes-