Svensk Läraretidning: 1894

N:r 6

SVENSK LÄRARETIDNING.

69

Liksom bland de skandinaviska ländernas lärare har ock hos de finska försports en längtan efter vidgade kunskaper. I anledning häraf anordnades under senaste julferierna föreläsningskurser vid Helsingfors universitet, hvilka kurser besöktes af 190 deltagare, till största delen lärare och lärarinnor vid folkskolan. Vid afslutningen af dessa kurser yttrades bland annat: »En kunskap, som ej förökas, förlorar sitt lifgifvande inflytande; har den varit lefvande, kommer den småningom att dö. Endast den kan lära andra, som hvarje dag lär sig själf.»

*

Medvetandet om uppfostrarekallets betydelse och en sträfvan att för detsammas rätta handhafvande vinna större duglighet må man väl säga för närvarande utgöra ett karaktärsdrag hos de nordiska landens lärare och lärarinnor. Innebär månne icke detta en lifskraft, som bådar godt för framtiden! Må de aldrig dessa den mänskliga odlingens arbetare, under det de så på en förhoppning, förlora tron på framgången af sin sträfvan, äfven om arbetets frukter synas små! Då skall vår folkundervisning växa sig både stor och stark inåt; och detta är det stora lifsvillkoret, utan hvilket hon aldrig skall lyckas att utåt och uppåt vinna den fasta ställning, henne m,ed rätta tillkommer.

FÖR DAGEN.

Folkskolan såsom bottenskola,

Bland svenska folkskollärarekåren är det sedan många år tillbaka en stadgad mening, att folkskolan bör utvecklas till en för alla samhällsklassers barn gemensam bottenskola, hvarpå öfriga skolarter (abnormskolorna naturligtvis undantagna) sedan böra hvila såsom på en samfälld grund.

Äfven andra kammarens sympatier gå som bekant i denna riktning. Den har till följd häraf upprepade gånger uttalat sig för indragning af den första eller de båda första klasserna af allmänna läroverket, på det att det senare åtminstone i någon mån måtte upphöra att vara en parallellskola till folkskolan för att i stället allt mera blifva en öfverbyggnad därpå.

De senaste riksdagsvalen hafva visat, att den stora tanken om folkskolan såsom bottenskola under årens lopp vunnit allt större terräng bland den politiskt berättigade delen af vårt folk. Flera af de för innevarande treårsperiod utsedda riksdagsmännen hafva uttryckligen blifvit valda på detta program.

Genom den af rådman Zetterstrand väckta motionen är frågan nu åter förelagd riksdagen, ehuru visserligen i en synnerligen blygsam och anspråkslös form.

Under sådana förhållanden synes det oss kunna vara af intresse att kasta en blitfk på frågans ställning i det land, hvars skolväsende i allmänhet tjänat såsom mönster för vårt, nämligen Tyskland.

Här har denna fråga höga anor. Redan för 300 år sedan framställde »siaren bland pedagogerna», uppfostringslä-rans fader Coménius, krafvet på, att folkskolan skulle vara deri gemensamma undervisningsanstalten för alla samhällsklasser under den egentliga barndomen från 6 till 12 års ålder, samt att först vid denna senare ålder de högre skolorna skulle taga vid. Samma yrkande har sedermera gjorts af alla de mest framstående uppfostringstänkarne inom detta land. Det utgör ock en af de hufvud-fordringar, hvilka framställts af den tyska lärarekåren genom Tysklands allmänna lärareförening, en organisation, som räknar omkring 60,000 medlemmar.

Huru utbredd ifrågavarande mening numera blifvit inom den tyska nationen, därom vittnar måhända tydligast ett uttalande i denna riktning, som för ett par veckor sedan varit synligt i en tysk evangelisk kyrkotidning (Evangelisches Gerneindeblatt fur Rheinland und Westfalen, utgifvet i Krefeld af pastor W. Rerenbruch). Ett sammandrag af nämda uttalande må här meddelas.

Krafvet på »den allmänna folkskolan» (folkskolan såsom bottenskola) framställdes - heter det - fordom endast af pedagogerna, och det stötte länge på energiskt motstånd t. o. m. från sådana personer, som eljest voro välvilligt stämda mot skolan. Men nu äro vidsträckta kretsar genomträngda af öfvertygelsen örn detta krafs nödvändighet för vårt nationella lifs sunda sociala utveckling, och allt flera hafva blifvit omvända till dess varma vänner. För detsamma hafva uttalat sig »Sällskapet för folkupplysningens befrämjande» på sitt möte i Weimar i november 1893, nionde tyska läraredagen i Halle, »Föreningen för skolreform» m. fl., och det preussiska skolväsendets högste chef har strax efter sitt ämbetstillträde förklarat sig vara en principiell anhängare däraf.

Då efter det sista stora kriget det gamla tyska kejsaredömet återupprättades, ljöd genom Tyskland det eldande ropet: en nation, ett hjärta, ett fosterland! Men huru ser det i dag ut med denna mångpri-sade enhet? Vårt folk är sönderslitet i kyrkligt, politiskt och socialt hänseende, och den kast-anda, hvaraf vi vuxna lida, uppamma vi redan hos barnen genom den skolorganisation, som vi ännu låta bestå. Såväl i större som mindre städer underhålla vi bredvid folkskolan äfven andra läroanstalter för barn, borgareskolor, högre goss- och flickskolor, förberedande skolor o. s. v., alla utan någon annan grund för sin tillvaro än kast-andan och afsöndrings-lustan. En blick på deras undervisningsplaner och deras lärjungematerial ådagalägger, att de i själfva verket icke äro något annat än folkskolor för bättre mans barn. Denna beklagansvärda anordning har haft till följd, att folkskolan mångenstädes nedsjunkit till proletär skola, och att vi icke äga någon /byskola, någon natio-nalskola, i detta ords sanna mening.

Huru annorlunda borde det icke vara! Liksom i vår värnpliktsarmé ingen hänsyn

borde tagas till samhällsställning, så borde äfven i skolan, i »ungdomens och framtidens armé», icke heller tagas någon hänsyn till rang och stånd. I henne borde alla skolpliktiga medlemmar af nationen njuta samma omvårdnad, så att vi omsider kunde få se ett släkte växa upp, som vore frigjordt från klassfördomar samt fylldt af ädel samfundsanda och äkta fosterlandskärlek.

Skall en fredlig lösning af den sociala frågan kunna väntas, så är social samundervisning en oafvislig nödvändighet. Denna lösning förutsätter nämligen, att man kan återuppväcka den slocknade samhörighetskänslan och det försvunna förtroendet samhällsklasserna emellan. Hvar och en, som inser detta, måste obetingadt medgifva, att det kastartade åtskiljandet af rik och fattig redan under de första barndomsåren är ett olycksdigert missgrepp. Hela folkets barn borde tillsammans mottaga det gemensamma underlaget för sin vidare utbildning. Många af de fördomar, som nu förgifta vårt folklif, skulle då kunna kväf-vas i sitt frö. De bättre lottades barn skulle kunna erhålla en verklig inblick i de fattigas lif, få blicken skärpt för de sociala missförhållandena och sinnet öppnadt för verksamt deltagande. De skulle finna, hvilka skatter af begåfning, vetgirighet och viljekraft, som ofta ligga begrafna hos det under brist och umbäranden uppväxande arbetarebarnet. Och omvändt skulle hos de fattiga barnen den yttre och inre råhet, som ofta äro nödens och armodets följder, till en stor del komma att försvinna genom umgänget med sådana kamrater, hvilka haft förmånen af en mera omsorgsfull tillsyn och handledning. Sålunda skulle ett ömsesidigt uppfostrande inflytande kunna komma till stånd, och förbindelser skulle knytas, hvilka räckte äfven efter skoltidens slut, och hvilkas betydelse svårligen kan öfverskattas. Utan att upphäfva klass-skillnaden, hvars grund är den olika egendomsfördelningen, skulle den sociala samundervisningen dock närma de skilda klasserna till hvarandra samt verka i hög grad utjämnande och försonande. Den nuvarande skolorganisationen, som hvilar på afsöndring redan under barndomsåren, skapar däremot förhäfvelse å ena sidan, ovilja och bitterhet å den andra samt gjuter härigenom olja på elden.

Äfven ur en annan synpunkt är denna skolorganisation i hög grad ofördelaktig. Det är icke blott de förmögna, som anlita lärdomsskolorna. Äfven föräldrar af medelklassen, såväl den lägre som den högre, drifvas ofta af social fåfänga att i förtid bestämma öfver sina barns framtid, innan man ännu kaa hafvajiågon visshet om, att de verkligen äro för studier bekväma. Hvar och en vill försöka, om inte hans son är skapad för den lärda banan. Att sedan inträdet på denna en gång är gjordt, det måste blifva ytterst svårt att taga steget tillbaka, det betänker man ej. I de undre klasserna hankar sig gossen någorlunda igenom, äfven om han icke har läs-hufvud, men sedan begynner pinan. Enskild undervisning bekostas, men det hjäi-