Sida 351
15. Fotografien
ämne, som ursprungligen är mörkt och genom ljusets inverkan blir ljusare, kan man ej heller vänta att genast erhålla en färdig bild i apparaten. Snarare bör papperet visa de partier af bilden, som äro ljusast, mörkast, medan de starkaste skuggorna förblifva ofärgade, det vill säga en negativ bild. Men en dylik bild kan tjena till tagande af hur stort antal aftryck som helst, på hvilka ljus och skuggor, äfvensom de afbildade föremålens ställning, äro naturliga. Dessa benämnas positiva eller egentliga bilder. För deras åstadkommande användes ej camera obscuran, utan endast en kopieringsram. Yill man nu af en negativ bild taga en positiv kopia, måste man i mörker lägga ett känsligt pappersblad i kopieringsramen, och sedan den negativa bilden blifvit gjord genomskinlig med klar vaxlösning, lägga honom derpå med bildsidan åt papperet, der ofvanpå en glasskifva och slutligen utsätta ramen för ljuset. Ljuset genomgår då äet öfre bladet lättast på de ljusa ställena, alldeles icke på de mörka och på de öfriga i förhållande derefter, och så uppstår på det undre bladet den önskade positiva bilden, som fixeras.
Enär det negativa originalet ej det ringaste lider af en dylik kopiering, kan man naturligtvis taga hundratals kopior, goda och dåliga, ty alldeles lika hvarandra blifva de ingalunda.
Man började redan tidigt söka ett bättre ämne för upptagande af den negativa bilden. Rent glas var visserligen i flere afseenden lämpligt, men det måste tillika uppsupa de kemiska vätskorna och fasthålla sönderdelningsalstren. Emedan glaset saknar den senare egenskapen, gaf man det ett fint öfver-drag först af ägghvita och stärkelse och sedermera af kollodium. Niepcede St. Yictor, en systerson till den ene af fotografiens uppfinnare, använde 1848 ägghvita till öfverdrag på glasplåtar, och 1851 offentliggjorde Scott Archer en metod att i stället
242. Positiv bild.
Källa: Project Runeberg ·
