Sida 292
13. Telegrafen
slår ned, söndersplittras dåliga ledare, försättas metaller i glödgning eller smälta, tändas bränbara föremål, dödas menniskor och djur.
Der en blixt slår ned, känna personer, som befinna sig i närheten, en qväfvande svafvel- eller fosforlukt, och samma lukt förspörjes äfven, om än i mindre grad, vid experiment med elektricitetsmaskinen. Den härrör, som vi nu veta, deraf, att elektriciteten försätter luftens syre i ett tillstånd, der dess kemiska verkningar äro betydligt stegrade och der det äfven retar luktnerverna. Detta elektriska syre har man kallat
ozon.
När vi sålunda se, att en mängd företeelser under åskväder i liten skala noga upprepas under försök med elektricitetsmaskinen, så kan gerna intet tvifvel råda, att blixten ej är någonting annat än en stor elektrisk gnista. Denna åsigt uttalades redan tidigt af Gue-ricke ocb andra, om också endast som en förmodan. Eör bekräftelsen derpå genom omedelbara försök ocb för den nyfunna sanningens skyndsamma tillgodogörande för det praktiska lifvet ha vi att tacka den i flere hänseenden utmärkte amerikanen Benjamin Eranklin. Han hade på 1740-talet mycket syselsatt sig med elektriska försök och derunder kommit till den fasta öfvertygel-sen, att blixten ocb den elektriska gnistan äro af alldeles samma art.
Han ville derför nu för att fullständigt bekräfta sin åsigt nedlocka luftelektricitet omedelbart ur åskmoln, utan att ana, att detta försök kunnat kosta lionom lifvet. Han förfärdigade nämligen en stor drake, öfverdrog lionom med siden ocli försåg mellanspjelans framände med en jernspets. Ty det var ban, som först upptäckt eller åtminstone fullt uppfattat me-
205. Franklins första åskledare.
Källa: Project Runeberg ·
