Sida 125
Anton Niklas Sundberg
Anton Niklas Sundberg. 125
Han blef riksdagsman i Presteståndet 1859, genast af ståndet invald i både lagutskottet och ståndets enskilda utskotts pastoralafdelning. Konventikelplakat och bibelöfversättning, perikopsystem och katekesförslag voro föremål för hans yttranden vid plena, icke mindre än verldsliga lagfrågor och andra riksdagsärenden. Han ville icke tillåta kyrkliga reformer, som icke af behofvet kräfdes - redan detta var ett erkännande åt utvecklingen. Väl vore åsigterna om behofvet något olika inom ståndet, men der funnos ock de, hvilkas behof ständigt tillfredsstäldes af det bekanta »non possu-mus». En parti el reform af representationen, som då förelåg till afgörande, fann Sundberg icke vara »rätta vägen» till en förändring, om ock en förändring kunde vara loflig. De särskilda klasserna inom samhället borde ej »sammanvispas».
Till 1862 års riksdag återkom Sundberg som domprost. Han insattes nu i konstitutionsutskottet, och blef der snart namnkunnig som en af presteståndets reservanter mot det kungliga representationsförslaget. Reservanterna förnekade icke önskvärdheten af en reform, de ville gå från stånds- till klassval. Sjelfskrifvenheten och de fyra kamrarna ville de gerna uppgifva. Men det på allmänna val bygda förslaget måste de ogilla, icke blott principielt, utan ännu mer för dess särskilda brister. Något hånfullt bemötas landstingens »konser-servativa garantier» och Första kammaren förespås komma att till största delen bestå af Stockholmsbor. Märkligare är anloppet mot Andra kammarens census-streck. Det saknar all inre styrka, heter det, »och skall derför stå i grundlagen som en utmaning till de uteslutna demokra-tiska elementen att försöka dess utplånande», en kamp som måste leda till maktöfvergrepp öfver friheten, uppifrån eller nedifrån. Jordbruksintressets öfverhand hör ock till de starkt betonade farhågorna. Det var öfverhufvud »obepröfvade möjligheter» som här bjödos till grundval för ett konstitutionelt statsskick.
Sundberg betraktade det som en pligt »att offentligen uttala sin öfvertygelse, när den strider mot hvad som är eller kallar sig den allmänna opinionen för dagen». Den pligten svek han ej heller vid 1862 års riksdag. Icke blott i representationsfrågan, äfven i olika frågor om lossande på de stats-
Källa: Project Runeberg ·