Sida 242
Erik Gustaf Geijer
242 Minnesbilder.
föga tycktes rätta sig efter sunda principer. Mot alla anmärkningar, mot alla deduktioner af grundlagens bud, svarades helst med beskyllningar för otaeksamhqt mot den gamle hjelten på tronen, diskussion i sak undveks och personer fingo sitta emellan. Hvad män af en viss ställning väl kunde bittert nog anmärka i enskilda bref eller samtal, ansågo de sig under sådana förhållande böra tiga med i det offentliga och snarare instämma mot än med »rabulisterne». Särskildt Svenska akademien fattade sin ställning till sin »Höge beskyddare», så, att hon genom sina ledamöter, Sveriges literära stolthet, skulle draga i strid mot det parti, som oroade den gamles ålderdom.
Och Geijer hade starkt bränmärkt en och annan yttring af vanstäld historia, som flutit ur Crusenstolpes penna. Alltså räknade man fortfarande på honom, som ifrån 1810 visat sig förstå »det gamlas» befogenhet såsom uppehållare af »de eviga samhällsidéerna».
Men- det sjöd i Geijers själ. Nyårsdagen 1838 gaf han luft åt sin stämning i tondikten:
»Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida haf. Stjernhvalf vet öfver honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans graf. Framåt! Så är hans ödes bud, Och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
En djupt religiös stämning hvilade nu som förr Öfver hans blick på verld och utveckling, men detta Framåt, sorn besjälade honom, dref honom ut från lugnet. Sin »bräckliga farkost» besteg han sin födelsedag, den 12 januari 1838, då han skref förordet till Litteraturbladet, den publicistiska organ med hvilken han helt ensam ville taga del i utvecklingsstriden. »I sjelfva verket har jag aldrig tillhört något parti, ej ens mitt eget, om ett sådant'funnits. Men sätter någon synnerligt värde på att förebrå mig ett affall. Välan, jag har då affalla t från mig sjelf, hvilket också ej skadar, der/let befinnes med skäl vara för sig gånget.»
Med styrka och värme framhöll Geijer i artikel efter artikel under åren 1838 och 1839, en gång i månaden, sina
Källa: Project Runeberg ·