Bilder och minnen

Axel Oxenstierna. 251

att snabbare slut på kriget vunnits om konungen efter segern vid Leipzig gått på Wien.

Oxenstierna sattes nu i spetsen för den svenska administrationen af kurfurstendömet Mainz med kringliggande landsdelar - hans egenhändigt undertecknade och med Oxenstierne-vapnet beseglade instruktion för landets regering finnes ännu - och erhöll både politiskt och militäriskt öfverbefäl vid Rhen. Derifrån kallades han till konungens undsättning vid Nurnberg. Äfven nu ogillade han Gustaf Adolfs fält-tågsplan. då han erfor att den gälde Sachsen. Konungen hörde hans skäl, men följde sina egna. I Arnstadt vid Gera skildes de åt. Aldrig hade skilsmessan varit så svår. Onda aningar fördystrade kanslerns själ. Men Gustaf var lika förtroendefull som alltid. »I kunnen sjelf formera er instruktion» (för underhandlingarna med Wallenstein), skref konungen kort före Liitzen-slaget. Och verlden visste att kanslern var konungens andra jag.

Till lycka för Sverige, för Europa, var han också man att stå till krafvet, när döden på slagfältet skördat den store konungen. I Hanau fick han sorgeposten den 11 november 1632.

»Nu - säger Schiller - nu börjades den mest lysande perioden i Oxenstiernas lefnad; men den lyckligaste gick till ända.»

Det fasta sinne, den starka hand, med hvilken Oxenstierna nu tog ärendenas ledning, så krigs- som civila saker, nedslog förstämdhet och klenmodighet så i det svenska rådet som hos de tyska bundsförvandterna. Till Sverige sände han den regeringsform, han på konungens befallning uppsatt, och en mästerlig instruktion hur alla ärender skulle tagas före. I Frankfurt, i Dresden, i Berlin förhandlade han om sammanslutning för verkets fortsättande till en god utgång. Som ledamot af förmyndareregeringen öfver Sverige erhöll han full kunglig makt i Tyskland så långt svenskt välde räckte. I Heilbronn höll han möte med ständerna i de fyra evangeliska kretsarne (Franken, Schwaben och båda Rhenkret-seirne), af hvilka ban förklarades för det evangeliska förbuu-