Sida 253
Axel Oxenstierna
Axel Oxenstierna. 253
- med dess indrägtiga tullar, hvilka lemnat kanslern i Tyskland en väsentlig inkomst. Nu måste han till och med i Magdeburg uthärda ett myteri af obetalda soldenärer och se Sveriges välde öfver de fasta platserna vid Östersjökusten stå på spel. Baners segrar, liksom senare Torstensons och Wrangels, återstälde dock efter hand de förlorade Utsigterna till ett för Sverige ärofullt slut på det vidtutseende kriget.
Efter tio års frånvaro återkom Oxenstierna till Sverige och mottogs med oskrymtade hedersbetygelser af medförmyn-dare, råd och ständer, då han den 24 juli 1636 återsåg Stockholm. Vidlyftiga och talrika bref hade han under sin tyska direktorstid skrifvit till regeringen och nästan lika ofta från henne erhållit förfrågningar och svar; sändebud hade de dessutom emellanåt affärdat till hvarandra. Men ändå märkte de hemmavarande, att kanslerens frånvaro i längden blefve dem outhärdlig och påminte det sista året ofta om hans hemkomst.
Under de åtta år som återstodo af förmyndareregeringen var Axel Oxenstierna själen i den samma. Till vidsträckta områden af förvaltningen sträckte sig hans ordnande och ny danande ande, under det han jemväl behöll ledningen af den yttre politiken och af kriget. Så vände han 1644 Torstensons vapen från kejsarens arfländer mot Holstein och Jutland, under det en armé i Skåne och en flotta i Sund och Baiter visade garnle kung Kristian, att svenskarne nu förstodo konsten att hellre förekomma än förekommas. Men Kristina fattade sjelf spiran den 8 december 1644; den besvärliga fredsunderhandlingen med Danmark, för hvars skull Axel Oxenstierna från februari till augusti 1645 vistades i Söderåkra, i Kalmar och på andra gränsorter mot Bleking, blef den store rikskanslerens sista mera sjelfständiga statsmannavärf.
Ty han belönades väl med dråpliga ord, med grefvebref och med grefskap af Södermöre, just den trakt, han som underhandlare lärt känna, men hans erfarenhet, hans storhet och hans år voro icke egnade att gifva honom inflytande hos Kristina. Redan 1646 skrifver han till sin son Johan, underhandlaren i Osnabruck, huru det grämer honom att se fäderneslandets intressen försummas, och att han derför länge sedan lemnat sitt embete, örn icke Gud,-samvetet och äran för-
Källa: Project Runeberg ·