Sida 107
Min nye principal.
En följd af mitt äfventyr på landsbygden blef, att jag kom i Albergs bokhandel. Som jag var lös och ledig och bokhandlaren ansåg den tjenst jag gjort honom värdig någon belöning, helst om den icke alltför illa passade till hans egen fördel, så tillbjöd han mig kondition hos sig, ett tillbud som jag då med största tacksamhet mottog, ty borde jag välja handelsyrket, vore väl bokhandeln för mig den lämpligaste, trodde jag sjelf åtminstone. Jag skulle dcrigenom få tillfredsställa min lust att läsa, tänkte jag, en tanke som likväl snart kom på skam. Redan den första dagen fann jag, att det var hundra gånger lättare att åtkomma ett stycke ost i Sönnerlunds bod än en enda bok-staf af det som stod inom permarne eller titelbladen i Albergs bokhandel. Alberg var sjelf af den tanken, att en bokhandlare, som studerade annat än titlarne på sina böcker, bestämdt måste ruinera sig. Oftare fick jag ej fördjupa mig i innehållet af en bok, än när jag anbefalldes att i någon genom utlåning alltför medtagen röfvar-roman utplåna s. k. »hundöron» och genom fina påklistrade pappersremsor förstärka de bristfälliga pagina. Detta kallade han att förbättra sina röfvare, ty på dem gjorde han, såsom han sjelf påstod, sina bästa affärer, och han förlorade aldrig modet, hur oförbätterliga de än syntes.
Icke sällan hände det, att hela blad förkommo, men Alberg var icke rådlös för det. Han häftade helt enkelt in en lapp skrifpapper, hvarpå fanns angifvet det ungefärliga af det tryckta innehållet, och han var visst icke ängslig för att, i fall slutbladen i en roman gått förlorade, gifva ett helt annat slut än författaren funnit för godt. Så t. ex. »förbättrade» vi en gång tillsammans den beryktade stor-
