Sida 207
Ett spektakel utom ridån.
Sällström, dåvarande förste tenoren, hade recett, till hvilken Emilie Högqvist bestått mig biljett i en loge på första raden. Men före spektaklets början uppehöll jag mig en stund i norra teaterförstugan, armbågande bland dem som dels skyndade derigenom. för att intaga sina platser i teatersalongen och dels stannat för att betrakta damerna, när de stego ur sina rackar, ty det var, såsom läsaren torde erinra sig, vinter och godt slädföre. För mången är scenen i teaterfarstun ett gratisspektakel, som nog lönar mödan att se. En liten väl chausserad fot först, och ett vackert ansigte sedan. Man vet derinne, att man har åskådare. Derför hoppar foten och ansigtet ler, begge så graciöst som möjligt. Det var en sådan der liten fot som vid det tillfälle, hvarom nu är fråga, stack fram ur en s. k. herrskapsrack, och derpå följde snart ett ansigte som passade till den lilla foten. Händelsevis kommo mina blickar att möta den vackra damens. Jag studsade, och hon gjorde detsamma, men detta var ett ögonblicks verk. Derefter ilade hon, lättfotad som en gazell, genom trängseln, ledsagad af ett annat, något äldre fruntimmer, som var mig obekant. Racken, hvari hon åkt, körde till Jakobs torg och höll der. Jag följde den.
»Hvem rår om det här ekipaget?» frågade jag kusken.
»Hennes nåd generalskan von L**,» svarade denne.
»Kunde det vara det yngre fruntimret?»
»Ja.»
»Men generalen var inte med.»
»Nej, det låter han nog bli,» menade kusken, dragande på mun.
»Hvarför det?»
»Derför att han är död.»
