Sida 57
Kälkbacken vid Carl XIII:s torg.
Backen som från Stora Trädgårdsgatan löper ned till Carl XIII:s torg är nogsamt bekant, åtminstone för norrmalmsborna, dess ungdom i synnerhet, ty det är en af de bästa kälkbackarne i Stockholm och bestämdt den mest besökta, så ofta han drager på sig sitt öfverdrag af snö och is. Stora Trädgårdsgatan, sedan gammalt aristokratiens hufvudgata, tycker icke mycket om den gamla plebejiska _ backen, hvilken är lika tillgänglig för hvem som helst och anser smått folk och småfolk för precis detsamma. Dessutom har stojet och skriket, som för mången ljuder obehagligt, i synnerhet när det kommer från andras barn, mer än en gång stört den förnäma gatans diplomatiska tystnad, och hon har derför tid efter annan klagat hos vederbörande och mot kälkåkningen utverkat förbud, respekterade någon tid, men slutligen öfverträdda och glömda, hvarefter gärdet ånyo blifvit uppgifvet. Under min barndom uppstodo hinder jemväl från annat och mäktigare håll. Ungdomen tyckte alltid, att Carl XIII:s staty stod i vägen för kälkarne, och tillät sig derför hvarjehanda utfall mot »trädgårdsmästaren», eller »gubben med pressjernet», såsom statyen den tiden benämndes, för att icke uppräkna de gröfre till-mälena. Äfven ungdomen fann det himmelsskriande, att en staty blifvit rest åt Carl XIII, under det att Sverige saknade de tre stora Carlarnes bildstoder, och hon gaf ofta luft åt sin opinion derom, antingen hon åkte kälke eller ej. Troligtvis rapporterades detta till Carl Johan, som på egen bekostnad rest statyen, utan att tänka på att han derigenorn sårade nationens rättskänsla, på samma gång han våldförde begreppet af bildande konst, hvars uppgift är att endast föreviga det sköna eller stora. Nya och strängare förbud
