Sida 225
Död och uppståndelse.
En afton hade jag det nöjet att åse det ifrågavarande elevspektaklet »Henrik och Christine», som utomordentligt applåderades, och detta med rätta.
»Det blir något af dessa elever med tiden, ska jag säga,» hörde jag en person yttra som stod nära mig på den tidens stående parterr, och aldrig hade en siare spått sannare. Men så voro också de då uppträdande eleverna, utom Jenny Lind, Gustaf Sundberg och min vän, f. d. kockseleven Edvard Stjernström. När jag efter spektaklets slut satt på operakällaren och spisade min qvällsvard, hörde jag från alla bord idel loford och lysande förhoppningar om dessa tre unga personer, och förhoppningarna ha slagit in.
Några aftnar derefter satt jag vid samma tid på samma ställe, äfven då lyssnande till idel glada uttryck från alla bord, men då af den anledningen, att en debutant gjort fiasco å kungl. teatern och blifvit högtidligen uthvisslad, något som i detta menlöshetens tidehvarf icke var förbjudet. Glädjen öfver sin nästas motgång kan vara fullt ut lika högljudd som öfver hans framgång, men är bestämdt mycket uppriktigare. Hvar jag såg, såg jag ansigten strålande af fröjd. Men ju mer jag betraktade dessa ansigten, desto mer tyckte jag mig känna igen dem, åtminstone de flesta. De tillhörde en mängd äldre och yngre lärftskramhandlare. Hela lärftskramhandlare-societeten hade då varit i rörelse denna afton? Javisst, men så var det också en f. d. lärfts-krämare som hade debuterat. Men hvarför då denna glädje öfver en f. d. yrkesbröders fall? Det kunde ju icke mer vara jalousie de métier. Sannt, men så hade också debutanten varit en ovanlig lärftskrämare, och hans historia var i få ord följande:
