Sida 216
De svarta karamellerna.
Jag hade gjort bekantskap med en ung extra tjensteman i kammarrätten, hvilken någon tid vikarierade för ordinarie kontrollören vid kungl. teatern, en befattning, som har till hufvuduppgift att efterse, att antalet åskådare i salongen slår in med antalet i luckorna försålda biljetter. Ernst Wall, så hette den unge tjenstemannen, var en älskvärd menniska och hade för öfrigt det bästa namn om sig. Han var fattig, men skuldfri, följaktligen lyckligare än en rik kan bli. Den som icke besväras af fattigdomen, den besväras af intet, plågas af intet, men glädjes åt allt. Ernst Wall ansåg sig för den lyckligaste på jorden, i synnerhet när han blef vice teaterkontrollör, hvarigenom han fick fri entré till teatern, det enda nöje han ditintills något saknat. Det hade dock varit bättre för honom, om han för alltid
varit i saknad deraf.
En afton kort före spektaklets början satt jag i sall-skap med honom inne hos »mamsell Rose», sedermera Cafe du théåtre, snedt emot kungl. teaterhuset. Vi hade vår plats vid ett bord nära disken. Många personer kommo och »ingo utan att väcka vår uppmärksamhet, inbegripna som vi 'voro i ett samtal rörande teatern, hvarunder min vän röjde ett mer än vanligt sundt omdöme. Dock tycktes hans smak företrädesvis luta åt baletten, och jag höll just som bäst på att bekämpa denna smak, då min vän, i en hast mycket tankspridd, riktade sina ögon mot disken, icke mer hörande livad jag sade.
Vid disken stod en betjent i hvit rock med försilfrade knappar, mottagande en ofantlig konfektpåse ur schweizeri-mamsellens hand.
