Sida 248
Mellan tvänne eldar.
Några månader efter uppträdena i Upsala voro vi i Vexiö.
Vexiö ansågs då för en af våra bättre »spektakelstäder», såsom det hette och hvarmed förstods, att det derstädes mer än i de flesta lönade att ge teatraliska representationer. Det ansågs för naturligt att så skulle vara, efter det var gammal residensstad för stiftets biskop, konsistorium och gymnasium. Vår trupp hade varit der ungefär fjorton dagar och spelat för goda hus. Derunder hade bror Jean debuterat. Emilie Högqvists bror hade fäst många förhoppningar vid sig, men också på samma gång många stora anspråk. Han uppfyllde både de ena och de andra och rönte en ofantlig framgång. Det var detsamma hvilken genre han uppträdde i; han syntes lika nära befryndad med Melpomene som med Thalia. Han tycktes född till skådespelare, och säkert är, att hade han haft lika stora anlag för att bli en någorlunda ordentlig menniska, så hade han blifvit en konstnär af allra första ordningen. Men det föll för mycken frost på vårblommorna af denna talang, just när de som bäst behöfde ljus och värme för att kunna bli hvad de kunnat, och ändå förblef han länge publikens gunstling både i landsorten och hufvudstaden, der han, såsom vi snart skola se, slutligen uppträdde.
En förmiddag — det var i midten af april — var jag i Vexiö domkyrka för att bese dess märkvärdigheter.
»Det här är satans hästsko,» förklarade kyrkvaktaren, som följde mig, i det han visade mig en ofantlig hästsko, hvilken äfven räknades bland märkvärdigheterna.
»Hur har den kommit hit?» frågade jag.
»Jo, när hin onde, som fordom huserade här, fick höra böneklockans ljud, tog han till flykten, och då tappade hästen
