Sida 275
Jean Högqvist.
Det var en februaridag jag ånyo anlände till hufvudstaden, dock ej mer efter resor i landsorten. Jag hade, mig och publiken till mycken fromma, lemnat teatern. Det löfte min beskyddarinna gifvit mig hade hon hållit. Redan i sex månader hade jag innehaft en befattning, som gaf mig måttlig utkomst, men ett beqvämt arbete, för att icke tala om ett visst anseende. Jag hade nämligen hof-kamrers namn, heder och värdighet, och mina f. d. kamrater ansågo mig ha gjort en oerhörd lycka. Men så hade jag också »haft något mera än biskopen till morbror», för att tala med mina afundsmän, ty nu ändtligen hade äfven jag fått sådana. »Att väcka deltagande det är mycket, men att väcka afund det är mer», yttrar på något ställe en känd författare och säkerligen icke utan goda skäl, ty den senare kan åtminstone aldrig vara en följd af motgången eller olyckan. Man prisar martyrkronan; men hur många vilja bära den? Man har ej ord nog svarta för att skildra afundens pilar; men hur många vilja ej gerna vara skottafla för dém? Att vara afundsvärd, det är att vara lycklig. I början tyckte jag väl sjelf, att min befordran var alldeles för mycket för en så obetydlig person som min, men man vänjer sig lättare vid för mycket än vid för litet.
Mitt första besök efter ankomsten till Stockholm gälde naturligtvis min välgörarinna i Palinska huset. Hon var sjuk, plågad af det lidande som snart skulle ända detta korta, men lysande lif. Hennes ansigte var afmagradt sedan jag sist såg henne och skuggan djupare kring hennes ögon, men glansen i dem, den oförgätliga himmelsblå glansen, tycktes ingenting kunna släcka, och hon räckte mig sin hand.
Bilder ur verkligheten. III. 18
