Sida 64
En begrafning.
Hemma hos mina föräldrar visade sig icke sällan en gammal man med yfvigt, silfverhvitt hår och hvars tunna, krokiga näsa föll som en örnnäbb öfver munnen och en del af hakan. Det låg något rofgirigt i mannens ansigte, och ansigtet bar syn för sägen.
»Ingen blodigel suger som han,» yttrade en dag min mor med tårar i ögonen, sedan gubben med örnnäbben, efter ett besök hos oss, aflägsnat sig.
»Mången ger tu och tager sju,» yttrade vid ett annat tillfälle min far, »men denne tager sju för noll.»
Mannen var kommissarie i gamla assistansen. Han var dessutom ett slags kommissionär för sådana som behöfde låna i berörde låneanstalt, hvilken hjelpte fattigt folk mot pant och oskäligen hög ränta. Men det är åtskilligt annat fattigt folk, som icke vill synas fattigt eller som blyges för sin fattigdom, och det var dylika som kommissarien Holmstrand företrädesvis hjelpte och slutligen äfven stjelpte. Detta kände nog de nödstälde förut, men nöden har ingen lag. Assistanskommissarien frodades, och hans förmögenhet tillväxte dagligen, resande sig slutligen som ett palats på ruinerna efter många små kojor.
Men en dag ramlade sjelfva palatset, och äfven kommissarien Holmstrand gick till sina fäder. Min far blef bjuden på begrafningen, men som han på sjelfva begraf-ningsdagen kände sig så illamående, att han icke vågade sig ut, så tillsade han mig att gå med återbud till begrafnings-gården.
»Men,» tilläde min far, »du kan gå dit just som begraf-ningsgästerna samlas, så blir du kanske bjuden att stanna qvar. Det vankas väl något på den der smulgråtens begrafning, så att man kan få åtminstone något tillbaka af hvad
