Sida 52
»Också ett minne från Emilie Högqvists barndom.»
Jag är ingen blåstrumpa, ty jag tycker om och begagnar
endast livita. Jag är helt enkelt en liten borgarfru, och som ni nyligen varit ledamot af borgarståndet, så har äfven jag på sätt och vis något anspråk på er bevågenhet. Vid genomläsandet af »En skådespelares äfventyr» har ett och annat barndomsminne vaknat hos mig, och jag tänkte: Äfven jag kan med en teckning bidraga till skildringen af Emilie Högqvists barndom.
År 1823 gick jag i skola eller pension hos en fru F—q—■, som då bodde vid Munkbrogatan. En morgon efter midsommarslofvet hade pensionskamraternas antal ökats med en helpensionär, som hette Emilie Högqvist. Hvarifrån hon var eller hvilka hennes föräldrar voro, frågade ingen efter. Skolsalen hade flere fönsterlufter, och att få sin plats vid någon af dem ansågs alltid för en lycka, hvilken naturligtvis berodde af Mabonne, ty att begagna egna pallar eller »sitta på rad», såsom det hette, var aldrig roligt. Vid en af dessa lufter hamnade jag, Louise L. och Emilie Högqvist.
Som det äfven på den tiden var vanligt, att helpensionärer icke fingo äta sig mätta, så klagade Emilie ständigt öfver hunger, och en morgon, när hon såg mig spisa mitt frukostbröd med ett stycke ost till, yttrade hon:
