Sida 24
Västen med perlemoknapparne.
Tidigt en oktobermorgon väcktes jag ur min sömn af en skrällande musik från det yttre af de tvänne rum mina föräldrar med mig bebodde. Jag flög upp ur sängen lätt som en fjäder och var snart i kläderna. Jag kände igen min fars basbasun, som öfverljöd de andra instrumenten, men icke mitt hjertas våldsamma, fast ljufva slag. Jag hade nog reda på att det var min tolfte födelsedag, och mina födelsedagar brukade min mor alltid på något sätt fira. Snart klädd, öppnade jag varsamt dörren till yttre rummet och steg ut. Det yttre rummet upplystes blott af en spritlåga, som spred sitt fladdrande blågula sken öfver tre ansigten, hvilka visade sig kring lågan, och gaf åt dessa ett hemskt vidunderligt uttryck, som nästan förskräckte mig. Men i detsamma upprunno längre bort i rummet två små renare lågor, hvilka alltmera förstorades, och slutligen igenkände jag mellan dessa min moders bleka men milda ansigte, böjande sig fram öfver ett hvitklädt bord, smyckadt med blommor, som bildade en krans kring den stora saffransbullen, aldrig oftare synlig i mina föräldrars hus än vid jultiden och då min födelsedag firades.
Min mor reste sig, gick emot mig, tog mig i famn och gratulerade mig på min tolfte födelsedag, dervid hon med tårar i ögonen tackade Gud för det hon fått mig så långt, och satte mig sedan i soffan framför det festliga bordet, hälde kaffe i min kopp och skar åt mig en mycket stor skifva af saffransbullen.
Min far och hans begge vänner, också håboister, delade den stora spritlågan, vid hvilken de sutto, i tre smärre lågor, dem de förde till sina läppar.
