Sida 29
En hemsk bekantskap.
En onsdagseftermiddag, jag minns den som i går, satt jag hemma med min Cornelius Nepos i handen, och nära mig satt min mor framför ett bord, träget arbetande på mössor eller kasketter, dem hon sydde för hattstofferarbodarne, ett arbete hvarmed hon nästan helt och hållet försörjde oss, ty icke många styfver af hvad min far förtjente hittade in öfver vår tröskel. I detta vårt arbete stördes vi af ett buller på dörren, hvilken i detsamma häftigt öppnades af en ung och temligen välklädd mansperson, som inrusade i rummet med blekt, förvirradt utseende.
»Slottskansliet är mig i hälarna!» ropade han till min mor; »man vill bysätta mig, beröfva mig min frihet för några lumpna riksdaler! Var barmhertig, goda fru, och låt mig gömma mig här någonstans till dess griphumrarne aflägsnat sig!»
Slottskansliet var oss icke obekant; mer än en gång hade dess sigill sutit på våra tarfliga möbler och äfven bysättningsutslag på min far ofta varit utfärdadt, ehuru det alltid lyckats min mor att rädda både man och möbler. Det faller då af sig sjelft, att vi betraktade slottskanslibetjenterna som våra naturliga fiender och att vi djupt beklagade enhvar som råkade ut för dem.
Min mor skyndade att öppna tapetdörren till ett mindre kontor, och den främmande uraktlät icke att taga sin tillflykt dit in, hvarefter hon omsorgsfullt tillstängde kontorsdörren, drog ett bord framför den och satte sig sedan vid sitt arbete. Det dröjde icke många sekunder förrän tvänne civilt klädda karlar inträdde öfver vår tröskel, af hvilka jag i den ena igenkände traktens polisgevaldiger.
