Sida 122
Ett epigram och ett glas svagdricka.
Fyra år arbetade jag som konstförvandt på tryckeriet vid Norrtullsgatan och hade troligtvis blifvit en välbestäld boktryckare, emedan jag trifdes vid yrket och min arbetslön var mer än tillräcklig för mina behof den tiden. Men då inträffade en händelse, som återigen gaf mitt lif en ny riktning.
Jag stod icke illa hos hufvudredaktören af Argus, herr Johansson, hvars artiklar jag företrädesvis fick sätta, och han syntes merendels belåten med de korrektur jag lemnade. Hade det varit möjligt att bli statsman blott genom att sätta och trycka grundliga politiska artiklar, så hade jag bestämdt blifvit det, och herr Johansson uppmanade mig ständigt att, under det jag satte hans manuskript, noga begrunda dess innehåll, hvilket, såsom han ofta brukade säga, vore mer än nog för min salighet. Men min håg lutade icke åt det hållet. Jag erfor en riktig lättnad, när jag fick något mera lättläst arbete om händer, såsom t. ex. de småbitar, hvilka intogos i Argus under rubriken »Mosaik», men som icke hade det ringaste syskontycke med hufvud-redaktörens penna. De qvickaste och roligaste voro af herr Lars Hierta, hvilken, efter hvad jag tror, i Argus gjorde sin första debut, innan han grundläde Aftonbladet, denna tidning, som skulle utföra hufvudrollen på den svenska publicitetens arena.
Exemplet smittar, och snart började vi något hvar på tryckeriet försöka oss i epigram, och ett par kamraters försök i den vägen voro nog lyckliga att vinna redaktörens bifall och sluppo följaktligen in i Mosaiken. Men mina försök rönte ej samma framgång, hvilket naturligtvis sårade mig och gjorde mig mindre mildt stämd mot redaktören.
