Sida 74
Skugga midt i solen.
Det var en junidag. Skolan var smyckad af blommor och löf i guirlander och kransar. Katedern, förvandlad till löfsal, doftade af hägg och syrén, och på den svarta taflan täflade nu tulpan och pion om segerns pris. Lärare och lärjungar buro helgdagskläder; helgdagsminer buro deras ansigten också. Med mild stämma framstäldes frågorna, undvikande alla sårbara ställen, och de besvarades af röster, darrande af oro, men ännu mer af fröjd vid tanken på det långa sommarlofvet. Skolans ephorus och beskyddare kommo och gingo, än lyssnande till vår examen, än betraktande våra profskrifter, som lågo utbredda kring en liten porslinsvas med friska liljekonvaljer uti. En stund visade sig Olof Wallin och såg på oss med sina stora mörka, klara ögon, och vi hörde honom yttra till skolungdomens gamle vän, assessor Carlander, äfven döddoktorn kallad, följande ord:
»Här är blommor, här är ungdom, här är dubbel vår!»
Carlander tycktes förgäfves framtvinga ett leende på sitt sträfva ansigte, under det han, sugande på sin guldkrycka, stirrade rakt fram. Kanske såg han genom blommor och vår hösten och förgängelsen. Andtligen var det slut på examen, och ungdomen samlades i rektorsklassen, der församlingens kyrkoherde, doktor Hagberg, beträdde katedern och började uppläsa namnen på dem som uppflyttades i högre klass. Jag var bland dem som flyttades till qvarta, och jag var äfven bland de lyckliga som fingo premium. Det var mitt första, och hvad jag fick var Julius Csesar, vackert inbunden och med mitt namn i gyllene bokstäfver på permen.
Med sin vanliga rörande vältalighet tackade doktor Hagberg lärarne för deras mödor och uppmanade ungdomen
