Sida 256
Den finske baronen.
Någon del af sommaren 1840 uppehöll sig vår teater i Norrköping. En dag föll det mig in att göra en lusttur till Söderköping. Jag hade aldrig sett denna stad, en af de äldsta i Sverige, i forna tider jemväl en af de förnämsta, numera en af de obetydligare. Staden hade likväl något blomstrat upp igen, sedan den skicklige, fast något fantastiske doktor Lagberg derstädes anlagt sin kall-vattens-inrättning. Gräfenbergs-kuren, nyss funnen, var nu på högsta modet. Hade menniskoslägtet en gång förgåtts genom vatten, så skulle det nu återställas dermed. Dock bekänner jag, att det hvarken var S:t Ragnhilds källa eller doktor Lagbergs konst, hvarken vattnet eller andan som den gången drog mig till Söderköping. Jag hade i Norrköping fått höra, att drottningen för badgästerna i Söderköping denna termin var generalskan von L**, och som jag icke sett henne på fem år eller sedan jag träffade henne i Wexiö, så var jag nyfiken att få uppsnappa om också blott en skymt af henne. Hon hade förblifvit, om icke just kär, dock alltid pikant för mitt minne.
Således ett språng öfver fem årl Hvarför icke? Det är icke skådespelarkonstens, utan en skådespelares öden jag tecknar, och som ingenting märkvärdigt under dessa fem år hände denne skådespelare, så är det blott en mängd hvardagligheter jag hoppar öfver. Teatern, så skiftande till sitt yttre, är till sitt inre ganska enformig. Samma jagt efter Junos moln på scenen, samma lilla afundsjuka och små intriger utom den. Ofta blir en halfqvarters hög stöfvelklack liktydig med koturnen. Medgifvas bör dock att landsortsteatern under denna tid gjort betydande framsteg. Torslow och Delanderna hade i alla afseenden höjt den; under
