Sida 40
En tacksägelseadress och dess följder.
Högt i taket stod glädjen, när jag för mina klasskamrater omtalade mitt besök hos Westergren och det löfte som Emilie Högqvist gifvit oss. Med en mun föreslogo alla, att en tacksägelseadress genast skulle författas och, underskrifven af hela bolaget, öfverlemnas till Emilie Högqvist. Jag och några med mig, just desamma som författat det ofta omnämnda historiska skådespelet »Pylax etc.», utsågos att uppsätta adressen. Innan jag och de öfriga komiterade framlade vårt förslag, lemnade jag det till granskning åt en gardist vid Andra gardet, som varit student vid Upsala akademi. Sedan han mot det billiga arvodet af en sup utan tilltngg korrigerat vårt förslag, blef det af följande lydelse:
»Ädla Emilie, stor som konstnär, större som menniska!
Stora voro Mazarino och Rinaldo Rinaldino, der de, insvepta i sina mörkbruna kappor, vandrade på Apenninernas snöbetäckta skogstoppar, omhvärfda af tusende dödar, som gapade mot dem vid hvarje träd, hvarje buske och blomma. De voro stora genom sitt gränslösa mod och sin fabulösa styrka. Ingen skall förneka kraften i deras arm, äfven om man kan anmärka något mot längden af deras fingrar. Men större voro de genom sin välgörenhet och kärlek för en otacksam mensklighet. De togo af dem som hade något, men togo aldrig af dem som icke hade något; de togo från den rike och gåfvo åt den fattige; de skulle ha varit englar, om de inte varit röfvare!1— Stor var du, Emilie, när du kastade dig framför de sablar och dolkar, som den nedrige Westergren och hans lika nedriga band drogo mot Viktor Ekström, en af våra tappre, och tappre äro vi alla. Men större var du i den stund du lofvade oss din första
