Sida 242
General Hård.
Det såg ut, som vi aldrig skulle komma från Upsala. Jag hade aftonen förut beställt hästar till klockan fem på morgonen. Uret i domkyrkans torn hade slagit sex, och jag var den ende på gästgifvaregården som var vaken och uppe. Jag bultade på gästgifvarens dörr. En sträf, yrvaken stämma inifrån bad mig dra så långt vägen räckte.
»Det är just det jag vill,» svarade jag; »men utan hästar kommer jag ej i väg, och de borde redan för en timme sedan ha varit framme.»
En ny mustig ed följde på denna påminnelse jemte uppmaning att tala vid hållkarlen. Jag sökte reda på dennes krypin och bultade på hans dörr. Jag fick ungefär samma svar med det tillägget: »komedianterna få vänta».
Belefvenheten är icke stor vid Nordens första universitet, tänkte jag, och drog icke det ringaste i betraktande att tillskrifva detta den omständigheten, att inga s. k. »kome-dianter» den tiden fingo ge representationer i Upsala, utan, märkvärdigt nog, endast lindansare och akrobater. Det var först ungefar åtta år derefter en sådan tillåtelse ändtligen medgafs. Men, tänkte jag vidare, en gästgifvare måste åtminstone vara höflig, ty derpå ha vi lagar och författningar, och jag höjde ånyo min röst, hotande med att klaga i dagboken. Ett rått skratt besvarade detta hot. Han kunde med skäl skratta, ty aldrig har jag hört, att den som klagat i dagboken fått rätt. Jag slog derför an en mildare ton och talade om drickspengar, någonting som aldrig brukar slå felt. Men det hörde till min otur, att den gången hände det likväl. Hållkarlen förklarade, att klockan icke var fyra än, och dervid blef det, trots mina protester.
