Sida 89
Äfventyr på landsbygden.
Jag uppehöll mig vid vägkanten till dess jag någorlunda hemtat mig, hvarefter jag tog vägen genom gården till Kräftriket, ett den tiden mycket besökt värdshus, och begaf mig in i en då ännu vild skogsmark, hvilken, sluttande mot Brunnsvikens strand, numera är förvandlad till en betydlig och med mycken smak anlagd park i engelsk stil. Icke heller funnos der några byggnader, ty de nu befintliga.* uppfördes först tolf å tretton år derefter till största delen af framlidne destillatorn Jakob Westman, en på sin tid för sin företagsamhet och sitt bildade umgängessätt särdeles utmärkt borgare och hvilken j emväl började parkanläggningen. Trakten var mig dock ganska välbekant. Hvarje söndagsförmiddag sommartiden brukade ungdom och arbetsfolk från hufvudstaden vandra ditut för att bada på det långa grundet, och jag hade flerfaldiga gånger varit med. Jag slog mig nu ned på en berghäll nära stranden, och öfver den lugna viken sökte mina blickar Hagas romantiska strand.
Min moder, hvilken som barn mycket besökt Haga och då sett Gustaf III, hade ofta talat med mig om denna tid och derigenom lärt mig något af dess historia. Jag blickade oafbrutet på stränderna midt emot, hvilka framskymtade genom den kalla och osunda dimma, som augustinatten vanligtvis andas ut öfver dessa eljest så tjusande nejder. Men bäst jag nu satt och betraktade, tyckte jag — om det var fantasi eller dröm, jag minnes det ej — att Hagas parker och stränder började vimla af folk: damer med pudradt hår och herrar i knäbyxor och korta sidenkappor, kungliga löpare, hofvagnar och plymagerade hattar, och jag hörde ett jublande sorl. Vidare tyckte jag, att på udden, der templet står, en man framträdde med yfvigt ljust hår och
* Detta skrefs i slutet af 1850-talet.
