Sida 179
Också en reskamrat.
Det var den klaraste vinterafton i slutet af 1832, fullmåne på himlen, på jorden den renaste snö och ett sjungande slädföre. Allt lifligare och starkare hördes bjell-rornas klang, ju mer jag närmade mig hufvudstaden i min simpla bondsläde med en sofvande skjutsgosse bredvid mig. Kommen till det ställe af stora landsvägen nära Norrtull, der en körväg bär ner till Stallmästaregården, gjorde jag halt, mindre dock för att låta min häst pusta, ty när har man väl medlidande med en stackars bondkamp! Det var det gamla värdshusets rikt upplysta fönster, som med oemotståndlig kraft drogo mig till sig. På två år hade jag icke varit i Stockholm och följaktligen icke heller på Stallmästar-gården, det äldsta af hufvudstadens utvärdshus, den tiden mycket besökt, förr ännu mera, nu nästan förgätet. Der hade drottning Kristina en af sina många belvederer eller »petits maisons», och qvar från hennes tid stå ännu den åttkantiga träpaviljongen på gården och de fyra gamla lindarna, hvilka bilda vestibulen framför ingången till källarsalen och dem hon sjelf planterat, kanske med biträde af den då lycklige, men sedan så mycket olyckligare Monal-deschi. Sedan jag funderat några ögonblick, gaf jag hästen en snärt, och det bar af åt venster ner på vägen till detta téte-å-téternas hem i minst tvåhundra år. Jag kunde väl i förbifarten taga mig ett glas varm punsch, tänkte jag, och på samma gång ge skjutspojken en smörgås, dito en åt hästen, om icke just med smör på, och det skulle bli roligt att se, om de paljetterade bindmössorna voro de samma som för två år sedan.
För två år sedan? Jag hoppar då öfver två år af mitt vistande vid landsortsteatern? Ja visst. Två år äro ett lappri
Bilder ur verkligheten. HL 12
