Sida 144
Kung Kristians tron och Gustaf Vasas peruk.
De första dagarne efter min debut vågade jag knappast visa mig på stadens gator. Vid min ålder gör man sig många onödiga föreställningar och bekymmer. Jag förestälde mig, att hela verlden uteslutande sysselsatte sig med den olyckliga sadelaffären, ehuru det lyckats mina vänner att förekomma dess omtalande i stadens tidning. Man klagar öfver men niskors likgiltighet, men ibland är det rätt bra att den finnes. Visserligen minnes man lättare ens fel än ens förtjenster, men glömskans flod har äfven rum för de förra, och för öfrigt är det sådant öfverflöd på dem, att innan det ena hinner bli gammalt är det redan undanträngdt af ett nytt.
Sålunda inträffade några dagar efter min olycksaliga debut vid vår teater ett par händelser, som trängde mina »sadlar» i bakgrunden. Vi gåfvo en afton operan Gustaf Vasa. En stor opera med våra resurser! Allt får gå för sig vid landsortsteatern, och den tiden var man mindre nogräknad än nu. Vi hade hvarken sångare eller sångerskor, men hvad man ej kunde sjunga det deklamerades, hvilket, efter vår direktörs förmenande, var vida naturligare än recitativ och arier, »ty,» såsom han ofta yttrade, »hvem brukar väl i sammanlefnaden sjunga recitativ och arier!» Detta var att bryta stafven öfver operan, och måhända hade han icke så alldeles orätt. Tonernas konst, som endast borde anlitas när känslorna äro så stegrade, att talspråket synes otillräckligt för deras återgifvande, ned-drages lätt, när den användes för alldagliga ord eller uttryck. För öfrigt torde det icke finnas många, som kunna stå ut med att höra eller fullkomligt njuta af ett flere akters
