Sida 193
Tvålhandlarens bal.
En dag vid nyårstiden mötte jag ute en tvålhandlare vid namn Simling, hvilkens bekantskap jag gjort i småstäderna, dem han under marknaderna flitigt besökte. Han hade visat mig och mina kamrater vid teatern mycken välvilja, bjudit oss på ett och annat glas samt äfven gifvit oss kredit på handskar, hvarmed han också handlade, ty hvad tvål beträffade, var såpan, åtminstone på den tiden, mycket populärare vid landsortsteatern.
»Åh, se bror Ekström!» ropade han muntert mot mig. »Landsorts-adonis här i stan! Men det var sannt. Jag har en liten dans hos mig i afton; några trefliga flickor, några goda glas punsch, ett par täcka elever vid kungl. teaterns balett, en smörgås, lake dazu; jag såg en lefver i köket, som en kung skulle skatta sig lycklig att ega. Kommer du, är du välkommen.»
Jag tackade förbindligast för bjudningen och lofvade komma. Jag fick hans adress, och vi åtskildes. Samma dag var jag på middag hos Emilie Högqvist, der det efter vanligheten gick rundligt till och der jag råkade så länge uppehålla mig, att klockan var nära tio på qvällen, då jag ändtligen var på väg till min vän tvålhandlaren, temligen upprymd af champagne. Jag kommer i alla fall lagom för laken, tänkte jag, otacksamt nog.
Uti det hus, der tvålhandlaren hade sin bostad, voro alla fönstren i första våningen rikt upplysta, och när jag inkom i tamburen till samma våning, såg jag några unga eleganta herrar taga af sig rockarne och lemna dem åt en betjent i grannt livré. Det var hin till tvålhandlare I tänkte jag och inträdde med de andra nykomna i en stor sal, upplyst af icke mindre än tre kronor och öfverfyld af de
