Sida 199
Prinsessan Amazili.
Det var en afton på kungl. teatern. Man gaf Ferdinand Cortez, opera af Spontini, den enda opera som kung Carl Johan någon gång kunde beqväma sig till att höra, förmodligen derför att marscherna deruti begagnats af den stora franska armén både under dess segrar och nederlag.
Jag hade min plats bakom kulisserna. Några scener i denna opera äro af hög dramatisk efFekt. De landstigna spanjorerna, förfärade af de massor krigare som vältra fram mot deras lilla skara, äfvensom deraf att några spanjorer, bland dem härförarens egen bror, råkat i mexikanernas våld, göra myteri och vilja bort från denna vilda, ogästvänliga strand.
»Gån!» sjunger Ferdinand Cortez, »men jag — jag stannar qvar!»
I detsamma anländer till spanjorernas läger en ambassadör från Montezuma, Mexikos monark, med en ofantlig svit, skimrande af guld och ädelstenar samt medförande de rikaste skänker. Efter en storartad balett framträder ambassadören, en mexikansk höfding, Telasco, och sjunger profetiskt:
»Tag mot det guld — det guld, som en gång skall förstöra all er dygd!»
Derunder öfverlemnas skänkerna af Mexikos .döttrar, som, parvis framdansande, bära Mexikos skatter på gyllene hyenden. Men nu komma vilkoren för denna frikostighet. Telasco fortfar:
»Din bror är i vårt våld, hans öde du afgör Du lemnar denna strand, han återgifves ;
Du stannar qvar, faller han!»
