Sida 127
»Nunnorna eller besöket i klostret.»
Det var en höstafton i skymningen jag gjorde mitt intåg i Karlstad, Klarelfvens drottning, såsom jag hört en poet kalla detta lefvande och alltid blomstrande minnesmärke af Karl IX. Glad som en befriad fånge, sprang jag ur »rapphönan» för att söka mig ett rum på gästgifvare-gården, dit jag kört in. Hvarför man kallar våra förfärliga skjutskärror rapphönor, kan jag blott på ett enda sätt förklara. Rapphönan med vingar är en mör och läcker fågel, som slukas med begärlighet af en hvar; rapphönan med hjul är seg, men gör andra möra och följaktligen läckra, åtminstone för Nya Zeelands kannibaler. Öm i alla leder, kunde jag med knapp nöd gå. Men så var det också min första resa och en resa på nära trettio mil. Sedermera har jag hunnit vänja mig vid mycket här i verlden, till och med vid rapphönan, nämligen den som dras —- icke den som skjutes.
Jag fick genast veta, att det skulle ges en teatralisk representation på qvällen, och var naturligtvis nyfiken att få se den teater, der äfven jag snart skulle uppträda som konstnär. Jag hade hört Karlstad beskrifvas som en af Sveriges bästa spektakelstäder och dess invånare, liksom provinsens för öfrigt, såsom de vänligaste och mest gästfria på jorden. Jag hade således den lyckan att få debutera inför en human publik. Det var det enda jag för tillfället reflekterade öfver.
Ända sedan barndomen hade, som bekant, min håg lekt för teatern, och jag hade varit en flitig besökare af kungl. teaterns spektakler. Någon föreställning om de svårigheter, som med den teatraliska banan kunde vara förknippade, hade jag aldrig gjort mig, än mindre öfvervägt,
