Sida 78
Mitt första steg ut i verlden.
En dag i augusti månad, eller ungefär tvänne månader efter min moders död, satt jag hemma, flitigt studerande min Julius Caesar, De bello gallico, en bok som blifvit mig kär icke blott för det att den gifvits mig som premium, utan i första rummet derför att min mors sista blickar hvilat på den. Det föreföll mig, som om fridens ande sväfvade öfver denna bok, trots alla dess skildringar af krig och belägringar, och jag kände mig derigenom någorlunda hugsvalad under dessa dagar af blommor och sol för andra, af saknad och sorg för mig. Att det icke mer var hvad det varit och icke heller någonsin kunde blifva det, kände jag alltför väl, äfvensom att i mitt lif förestod en brytning, som skulle bli allt utom behaglig för mig. Följaktligen öfverraskades jag föga af det samtal, som min far samma dag och innan han gick till paraden började med mig.
»Hvad läser du?» frågade han, sedan han en stund stillatigande betraktat mig.
»Jag läser latin, jag läser Julius Caesar.»
»Som andra mesar,» rimmade min far, något som han brukade ibland eller så ofta han rufvade på ledsamma saker, »och du tänker bli lika slängd i grekiskan med?» tilläde han.
»Jag ska bemöda mig.»
»Men hvem ska föda dig?» rimmade han ånyo.
Jag teg, men min blick föll i detsamma på ett mindre bord med rund skifva och en skär törnros målad i midten af dén. Detta bord, som nu stod i ett hörn af rummet med skifvan nedfäld, hade varit min mors arbetsbord, och jag tänkte på, att denna bordskifva icke skulle slås opp af samma hand som förr, och jag tyckte, att den skära törnrosen mycket bleknat sedan jag sist såg den,
