Sida 149
Min kortaste dag.
Bland de familjer i Karlstad jag hade den lyckan att umgås hos, var, såsom jag redan omtalat, enkefru räntmästarinnans. Hennes hus var den tiden ett af de förnämsta i staden, och det var också henne jag hade att tacka för min bekantskap i de öfriga. Denna fru, som aldrig glömde den obetydliga tjenst jag vid ett tillfälle gjort henne, visade mig en moders ömhet, och jag var som barn i huset. En gång för alla var jag ombedd att dagligen spisa middag hos henne, och oftast, eller så ofta jag hade tid och ville, utsträcktes middagen äfven till supén, en icke så oväsentlig fördel för en konstnär med sex riksdaler i veckan.
»Herrn, som är den klenaste bland mina sujetter, mår som en prins i en bagarbod,» yttrade en dag till mig herr Berggren, »medan till och med de bästa af herms kamrater må som råttan i en sakristia. Herrn, som är sjelfskrifven till alla komparsroller, äter dagligen hjerpe och dricker vin, under det att Hamlet och Gustaf Vasa svälta. Den stackars Gustaf Vasa, blef han inte i går utkörd från stadskällaren för det han inte kunde betala en lumpen sup med sin torra smörgåshalfva, som han reqvirerat! Och,» tilläde han något saktare, »jag bedyrar, att det inte är för fett för Kristian tyrann heller.»
»Men äran, herr hofsekter,» anmärkte jag, »äran måtte väl betyda något mer än hjerpe och vin. Mina kamrater och herr hofsektern i första rummet få skörda hvad jag knappast vågar drömma om, de få skörda applåder, lagrar och blomsterkransar.»
»Lagrar och blomsterkransar?» upprepade Berggren, ryckande på axlarne. »Vet ni hvad Hamlet sade i går
