Sida 190
Jenny Lind.
Jag ansåg för en stor lycka att ha entré till kungl. teaterns scen och uraktlät icke att hvarje afton begagna mig deraf. Jag hade blifvit presenterad för Lars Hjortsberg, veteranen från Gustaf III:s tid, men trots silfverhåren ännu lika själsliflig som förr, lika oöfverträffad på tiljan; jag hade fått vexla några ord med Almlöf och Torsslow, då i fulla blomman af ungdom och triumfer, liksom man väl kan säga, att de ännu i dag synas skonsamt berörda af tiden. Oftast ser man stora dramatiska konstnärer uppnå en hög ålder, fast man lätt kunde föreställa sig, att de starka karakterer och våldsamma passioner de efter hvartannat måste framställa borde fräta på deras egen lifskraft. Men säkerligen ligger konsten just deruti att kunna känna djupt, utan att likväi känna så, att man sjelf lider af alla dessa vexlingar mellan kärlek och hat, förtjusning och förtviflan, som man skall återge på scenen. Man måste på samma gång vara uti och utom sin roll, eller, för att begagna en bild, liksom hafvet bära stormen på ytan, men lugnet på djupet.
Som nämndt är, försummade jag aldrig under mitt vistande i Stockholm att infinna mig bakom kulisserna och observera spelet der, alltid pikant, men den tiden säkerligen i vida högre grad än nu. Det förefaller väl ej oväntadt att höra gudar och gudinnor, kungar och drottningar klaga och tvista öfver publikens eller mensklighetens otack och orättvisa; men att höra huru dessa höga personligheter med alla gudomlighetens eller royaténs emblemer tillrättavisas och skrupensas bakom scenen af herrar i tulubber, teaterdirektörer och andra som ha med saken att skaffa, var högst komiskt. På den tiden var man mindre nogräknad i valet af uttryck än man nu är.
