Sida 7
Min första scen.
En af mina kamrater i skolan berättade en dag för mig, att det första medvetandet af hans person eller tillvaro i lifvet väcktes, efter hvad han sjelf kunde erinra sig, vid ett tillfälle, då han på roddarbåt öfverfor passet mellan Skeppsholmen och Djurgården. Han var då knappast halft-annat år, hade nyss lärt sig gå och satt bredvid sin mor, som höll sin ena arm om hans lif. Han tyckte, att han satt i en vagga, och fann det högst besynnerligt, att en vagga kunde rymma så många och så stora menniskor. Nyfiken att veta, huru medarne på en sådan vagga kunde se ut, vände han på hufvudet och tittade öfver relingen. Men när han icke upptäckte de medar han väntat, utan i stället blef varse en mängd underliga figurer, som än höjde och än sänkte sig, stundom mörkgröna och stundom glittrande som guld, då blef han förskräckt, började skrika och tystnade ej förrän vaggan stannade vid andra stranden. Under tiden voro hans mors bemödanden att tysta honom förgäfves. Hon tryckte honom till sig och bad med sin milda stämma, att han skulle vara stilla, men det halp ej. Andra stämmor, för honom fullkomligen obekanta, höjde sig knotande omkring honom, men hvad de sade, erinrade han sig ej. En gång, men blott för ett ögonblick, tystnade han af häpnad vid dessa ord, uttalade af den sträfvaste röst:
»Den ungen har fått för litet ris, men vore han min, skulle han få se på annat 1»
Han vände ögonen åt det håll, hvarifrån dessa ord kommit, och mötte ett bredt, groft och brunt ansigte, omgifvet af en under hakan knuten halmhatt. Detta ansigte tillhörde en stor figur, som satt längst bort, lutande sig än bakåt och än fram samt hållande i begge händerna något, hvars spets han icke kunde upptäcka.
