Sida 167
En bal i Kristinehamn för trettio år sedan.
Middagstiden samma dag var jag i Kristinehamn, n:o 32 i ordningen af Sveriges städer och som fått sitt namn efter drottning Kristina, under hvars regering det grundlades. Jag kom dit numera ensam i min sufflettchäs och steg ur vid gästgifvaregården. Men i detsamma jag satte min fot på marken, uppfångade mina öron ljudet af en karlröst, som erbarmligen svor och förbannade.
»Det var nu skock millioner till otur! Läppen klufven, sa’ du?»
»Ja, herr rådman,» svarade en annan; »han kom i slagsmål i går afse med jössehäringarna, hvilka gå på dagsverke hos Olssons, och fick ett hugg öfver munnen med en jernspade.»
»Läppen klufven! Hur ska han kunna blåsa då?»
»Han kan det inte heller, inte på fjorton dagar en gång.»
»Hur ska det då gå med den subskriberade balen i afton?»
»Går det inte an att uppskjuta den?»
»Omöjligt. Jag har ju redan allt i ordning, sex kannor punsch och ett halfstop mandelmjölk, utom sexan och te-slisket. Och så kommer ju hela vefvan med herrskap från gårdarne häromkring, och det värsta är, att jag öfvertalt assessor H** och hans brorsdotter att stanna i sta’n öfver natten för att vara med på balen.»
Jag spetsade öronen. Jag visste väl, att assessor H** med sin följeslagerska, min f. d., åkt före mig hela vägen,
