Sida 237
En afton i Upsala.
Klockan var omkring sex, när bror Jean och jag efter vår något äfventyrliga färd anlände till Upsala, der vi beslutit dröja öfver natten för att tidigt morgonen derpå fortsätta vår resa till Sala. Vi hade knappast hållit med vår släde på gästgifvaregården, förrän bror Jean med ett jubelrop hoppade ur och försvann för att, såsom han uppgaf, uppsöka några goda vänner och bröder bland studenterna. Detta gick så hastigt, att jag icke hann fråga, hvar jag på aftonen kunde träffa honom, än mindre varna honom för detta svirrande lif hela nätterna igenom, för hvilket han hade en så oöfvervinnelig lust och som slutligen skulle undergräfva hans helsa och talang. Sannt är, att min varning icke hjelpt mycket, men jag hade fått uppfylla allan rättfärdighet, som det heter.
Sedan jag skaffat mig och min kamrat rum för natten samt bragt våra kappsäckar i säkerhet, begaf jag mig ut i staden för att söka upp min reskamrat. På den tiden funnos icke och finnas väl knappast än i dag andra förströelser för den studerande ungdomen än källare och schweizerier. Dessa fann jag öfverfyllda af ynglingar, hvilka sexade, drucko punsch och toddy på gammalt folks vis, under det de berättade en mängd vanliga studentupptåg. Än hade man blifvit »kuggad» af den professorn, alltid orättvist, det förstås, än på det behändigaste sätt drillat sig genom tentamen hos en annan, hvilket deremot ansågs mera i sin ordning; än hade man piskat upp ett dussin gesäller, som vågat opponera sig mot de »fria studenter», hvilket ansågs lika lofligt som hjeltemodigt, med mera sådant.
»Kan allt det der höra till den akademiska uppfostran?» frågade jag mig sjelf. Men det är mycket möjligt, att jag
