Sida 266
Några gröna strån.
Nya år hade kommit och försvunnit. Efter hofsekter Berggrens död hade jag och Jean Högqvist gått in vid Djurströms resande teater, den välbekante utgifvarens af »Dramatisk Blomsterkrans». Mindre utmärkt som skådespelare och teaterföreståndare, innehar han dock uti vårt lands literatur ett af de förnämsta rummen som öfver-sättare eller bearbetare för scenen.
Litet eller intet har jag från dessa år att meddela. Teaterlifvet, så skiftande till sitt yttre, kan till sitt inre vara enformigt nog, Dertill kom, att Djurströms teater, liksom åtskilliga andra med samma resurser, hade småningom trängts i bakgrunden af Torsslows och bröderna Delands. Förmågor sådana som dessa, i synnerhet den förstnämnde och förste bland alla, måste utöfva ett stort och välgörande inflytande icke mindre på landsortsteatrarnes repertoarer än på landsortspublikens smak. Det alltför patetiska började rymma fältet för det naturliga och sanna. Den största reformen i teaterväg hade dock inträffat i sjelfva hufvud-staden.
Kapten Anders Lindeberg, den berömde politiske skriftställaren, hade omsider lyckats realisera en af sina hufvud-idéer, oaktadt alla hinder och bekymmer. Den kungl. teaterns privilegium till trots, hade han redan uppfört sin nya teater och engagerat sujetter för densamma, och bland dem Jean Högqvist, en förlust för Djurströms teater, som aldrig ersattes. Det var ungefärligen en månad efter Hög-qvists afresa till Stockholm som han tillskref mig ett bref, deruti han uppmanade mig att komma efter till Stockholm!
»Kaptenen» —• så skref han bland annat — »behöfver sujetter med någon teatervana. Han ärnar ge stora historiska
