Sida 12
Den rödrutiga sjalen.
När jag uppnått den ålder, att jag borde lära något allvarligt, uppstod en ny anledning till strid mellan mina föräldrar. Min far, håboisten, ville att jag så tidigt som möjligt skulle gå in vid gardets musikkår; men min moder, som icke ansåg gardet för den bästa uppfostringsanstalten och dessutom fått i sitt hufvud, att jag med tiden kunde bli ett lärdomsljus, ville sätta mig i någon högre lärdoms-skola. Efter många stormiga uppträden segrade hon ändt-ligen och kände sig outsägligt lycklig, ehuru hon nog förutsåg de bekymmer, som skulle följa deraf och hvilka icke heller uteblefvo. Jag inskränker mig till att omnämna ett af de många.
Vid min uppflyttning från andra till tredje klassen af Clara trivialskola behöfde jag flere nya skolböcker, men, som vanligt, saknades tillgångar dertill. En dag — det var en ovanligt kall och blåsig vinterdag —■ såg jag min mor kasta öfver sig sin stora rödrutiga yllesjal, hvilken var den yppersta persedeln i hennes garderob, och ofvanpå sjalen sin tunna urblekta salopp, hvarefter hon med mig vid sin sida begaf sig ut i staden. Vi gingo upp i flere hus; min mor gick in, och jag stannade utanför. Jag anade, att hon sökte bekanta för att få pengar till böckerna, och jag såg på hennes nedslagna ansigte, när hon kom ut igen, att hennes besök varit förgäfves. Slutligen bar det af för oss till Riddarholmen, der hon också gick in i ett hus, sedan hon tillsagt mig att vänta utanför. Det dröjde icke länge förrän hon återkom, men den gången med gladare ansigte. Derefter besökte vi en boklåda, och jag fick de böcker jag behöfde.
