Sida 16
»Pylax eller den döende hunden.»
«Leka soldat» och »spela opera» voro skolungdomens mest begärliga förströelser under min skoltid. Som man vet, skattar ungdomen mest de nöjen, i hvilka den sjelf får uppträda. De passiva nöjena höra till en mera framskriden ålder. Ungdomen tycker inte om äldre personers inblandning i dess lekar.
»Barnet vill i sina upptåg hvarken ha domare eller vittnen,» yttrar en fransk författare; »det vill endast ha medbrottslingar.»
Det är under dessa förströelser och nöjen på egen hand som reflexionen öfver personer och ting får lif och bäst utvecklar sig. Jag befarar verkligen, att de ökade läse-timmarne, liksom de ökade läseämnena, numera upptaga så mycken tid, att knappast någon stund blir öfrig för barndomens tidsfördrif. Det blir mera skoldam än skolpilten hinner skaka af sig; han blir så allvarsam, att han nästan glömmer att le; men att taga bort löjet från barnets läppar, det är detsamma som att stjäla helsans ros från dess kind, det är att göra gubbar och gummor af barn innan de lemnat jackan och kolten. Fäst vid späda skuldror en för tung börda, och gestalten kroknar snart; lassa på ett spädt vetande, och det missriktas inom kort. Mera än man kan bära eller smälta skadar alltid helsan, den moraliska så väl som den fysiska. På min tid var man i skolan från half 8 till ii f. m., qvarten för frukosten inberäknad, samt från 3 till 5 e. m., och som hemlexorna voro måttliga, så hade man god tid på sig för sina egna affärer, hvilka, såsom behagligare, man alltid s‘kilde från skolans. »Den tid är icke förlorad som man egnar åt sina barndomslekar,» säger Rousseau. Säkert är, att de lifligaste, gladaste och
