Sida 45
Excellensen Cederhjelm.
Jag tror knappast, att jag tillbragt en oroligare natt än den som följde på den olyckliga bataljen i bagarstugan. Jag drömde ideligen om polisbetjenter. Oupphörligen tyckte jag dem vara efter mig och att jag flydde öfver land och vatten. En gång bar det till och med upp genom luften, öfver jorden och molnen, till dess jag stannade i en stor sal med himmelsblå tapc.ter och stora glittrande stjernor. Taklisten bestod af sammanflätade engla-armar, som småningom sänkte sig ned och knöto en ring omkring mig, och jag hörde de ljufvaste röster tilltala mig och såg små glänsande fingrar plocka ner stjernor från väggarna och stoppa mina fickor fulla med dem, för att jag skulle ha något godt med mig åt mina kamrater på jorden. Jag bet i en stjerna och tyckte att den smakade som den ljufvaste honing. Men i detsamma öppnades dörren, och tvänne polisbetjenter stego in. Bestört öfver att finna polisen på ett ställe, der jag minst väntade den, ville jag fly in i englaringen, men polisens tjensteandar grepo mig, och jag hörde dem kriifva alla englarne på böter för det de inhyste rymmare och vålds-verkare. Innan böterna erlades, vaknade jag och kunde sedan under återstoden af natten icke få en blund i mina ögon.
Tidigt och medan mina föräldrar ännu sofvo steg jag upp, klädde mig och smög mig ur hemmet. Jag vandrade gata upp och gata ned, utan att veta hvad jag' skulle taga mig till i min stora bedröfvelse. Det dagades alltmera, och jag begaf mig in på en vid Clara sjö belägen bakgård, der jag ofta plägade leka med mina kamrater och der jag nu vankade hela förmiddagen, ett rof för de vidunderligaste fantasier. Jag vågade mig lika litet till skolan som till polisen, och icke heller tordes jag gå hem af fruktan för
