Sida 184
Middagsorgier och en graf.
»Dödlige, följ dit der nöjet hörs kalla! Hvar det dig bjuds, sök med sällhet det nå Som dessa löf för en fläkt du ser falla, Njutningens ögonblick hastigt förgå.»
»Bra, Sällström!» utropade Emilie Högqvist; »ypperligt, herrligt, du sjunger så du kunde locka Olympen ned! Vid dina toners ljud tappar Jupiter sin blixt och Orfeus sin lyra...»
»Och Hebe glömmer slå i,» svarade Sällström, visande sitt tömda glas.
»Mera champagne på bordet!» befalde värdinnan, och ögonblickligen fyldes glasen.
»Må Jupiter tappa sin blixt och Orfeus sin lyra, allenast Bacchus ansar sin ranka och Venus kredensar den!» yttrade Sällström, resande sig upp och höjande glaset. »Dig, Emilie, vår skåll Må antiken skryta med sina mästerstycken! Din koturn och din mask söker man dock fåfängt der. Skål för nordens Afrodite!»
Efter denna skål, hvilken under jubel tömdes, reste man sig från bordet. Det var den första middag jag intog hos »nordens Afrodite». Det var en oförgätlig dag. Jag hade fått göra bekantskap med flere af kungliga teaterns första artister den tiden, och bland dem Sällström, lyriska scenens dåvarande primo amoroso, Mozarts Don Juan och Aubers Fra Diavolo, han, om hvilken med skäl kunde sägas, att han »mördade med sin blick och lifvade med sin sång». Der var Lars Kinmansson, utmärkt i mycket, misslyckad i intet; der Collberg, Rudolf i Korsfararne, på höjden af sin talang och manliga skönhet; der fru Frösslind, redan då något
