Sida 33
Emilie Högqvist.
Allt ifrån min lyckliga debut uti »Pylax eller den döende hunden» var jag öfvertygad om mina afgjorda anlag för scenen. Det enda som fattades mig var en teater att uppträda på. Det var, såsom jag redan visat, någon risk underkastadt att »spela opera» i skolan; den Guldbrandska kritiken skulle icke alltid blifva lika mild; det stod icke till att, med ett sådant Damoklessvärd som Guldbrands rotting hängande öfver oss, kunna öfva den dramatiska konsten, som omöjligen kan piskas in, såsom man kunde det med grekiskan och latinet. Jag föreslog derför bildandet af en egen teater; jag ville skilja teatern från skolan, liksom man sedermera skilt skolan från kyrkan. Mina kamrater jublade öfver mitt förslag; det gälde blott att finna medel till dess verkställande, och medel erbjödos.
På den tiden hade vanligtvis hvarje gosse med sig i skolan sex styfver till frukost. För dessa sex styfver fick man ett s. k. franskt bröd och en skorpa. Nästan hela klassen beslöt uppoffra skorpan för den goda saken. Visserligen funnos gossar af förnämare föräldrar, som dagligen hade med sig fyra skillingar till en kryddlimpa — aristokratiens sinnebild bland den tidens skolungdom — men jag gjorde tidigt den erfarenheten, att den som har mest är minst benägen för utgifter. Det blef således uteslutande på skorpor som vår teater grundades. Jag och några i samma torftiga belägenhet som jag kände oss något generade, enär vi vanligtvis hade vår frukost med oss in natura, en half kaka mjukt rågbröd, och när vi frukosterade, slöto vi oss merendels tillsammans, bildande den s. k. »rågbrödsbataljonen», hvilken, föraktande hvetebrödsveklingen, påstod att det endast vore genom rågbröd som Angantyrer och Frithiofer bildades.
