Sida 106
Min nye principal.
tjufven Cartouche, hvilken i början af sjuttonhundratalet afrättades i Paris. Slutet af hans historia, eller den del deraf som beskrifver huru bödeln med en jernklubba sönderkrossar hans ben och armar, hade genom nötning helt och hållet förvittrat. Vi sammanskrefvo ett helt annat slut, ty i stället för att låta Cartouche sålunda rådbråkas till döds, hvilket Alberg och, som jag tror, en större del af hans kunder alltid på det högsta hade ogillat, läto vi honom på afrättsplatsen räddas af en ung hertiginna, »lika gudamild som gudaskön», en fras som jag föreslog och berömdes för af min principal. Vidare gifte vi Cartouche med den unga hertiginnan, gåfvo honom titel af hertig och utnämnde honom till general i fransk tjenst. Begge voro vi likväl af den tanken, att Cartouche, för att blidka den eviga rättvisan, ovilkorligen borde dö en våldsam död. Jag för min del, drifvande måhända filantropien något för långt, ville att han skulle stupa på ärans fält, men Alberg, som ansåg hjelten icke böra helt och hållet förneka sitt förflutna lif, lät honom, i samma ögonblick han af sin konung mottager marskalkstafven, stjäla ur högst densammes egen ficka en briljanterad snusdosa, för hvilket brott han genast miste nacken, ett »gentilt och för en hertig passande dödssätt», såsom min principal behagade uttrycka sig. Cartouche, sålunda förbättrad, kom ånyo i svang, sedan man, såsom det hette, lyckats att ur nyupptäckta historiska källor hemta säkrare underrättelser om denne märkvärdige mans ändalykt.
Alberg utgaf äfven åtskilligt på eget förlag, men jag behöfver väl knappast nämna, att han som pesten skydde alla vetenskapliga och lärda manuskript. En gång kom jag att nämna för honom, att jag i skolan skrifvit en teaterpjäs, kallad »Pylax eller den döende hunden». Genast spärrade Alberg upp ögonen i hela deras vidd och bad mig skaffa honom manuskriptet, försäkrande, att titeln i och för sig sjelf vore guld värd, hvilket likväl icke hindrade honom från att för hela pjesen, titeln inberäknad, bjuda mig såsom arvode ett par sommarbyxor, ett anspråkslöst arvode, helst med afseende å vintertiden som då var inne. Men det var af ödet bestämdt, att jag hvarken skulle skrifva eller sälja böcker.
En dag anförtrodde mig min principal, att han hittat på det ypperligaste ämne till en roman, och jag blef icke
Källa: Project Runeberg ·